Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros — Iliadens och Odysséens skapare - Illiaden — sången om Akilles’ vrede - Odysséen — sången om Odysseus’ hemkomst - Homeros’ storslagna människoskildring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS 1645
Den episod som inleder Iliaden, återgiven i vasmålningar. T. v. Briseis bortföres, t. h. Akilles’ vrede.
kerna med pest, tvingas Agamemnon att återlämna
flickan till hennes fader och han tar då i stället Akilles’
älskade till slavinna. I häftig vrede drar sig Akilles
undan kampen, och det börjar gå illa för grekerna.
Deras läger stormas av Hektor, trojanernas förnämste
hjälte, son till kung Priamos, och Akilles’ vän
Patrokz-los faller för hans hand. Då beslutar Akilles, gripen
av rasande hämndbegär, att åter kasta sig i striden.
Även gudarna deltar i denna. Trojanerna flyr. Den ädle
Hektor dödas av Akilles och släpas efter hans vagn.
Sången berättar till slut om hur Priamos infinner sig
hos segraren för att utlösa sin sons lik och om
begravningen. Så lyder berättelsen om den gamles möte
med Akilles, sedan han med gudomligt beskydd nått
fram till hövdingens tält:
Osedd trädde kung Priamos in och gick fram till Akilles
och sina armar slog om hans knän och kysste hans
hårda,
mordiska händer, som hade förgjort så många hans
söner.
Som när en man, som förövat ett mord i
fäderneslandet
flytt till ett främmande folk och träder, belastad med
blodskuld,
in i en rik mans hus, och envar honom skådar med
häpnad:
likaså häpen Akilles nu blev vid Priamos’ anblick,
häpnad de övriga också betog, och de växlade blickar.
Odysséen — sången om Odysseus’ hemkomst
Odysséen är på sätt och vis en fortsättning till
Iliaden. Odys’seus, Tröjas förstörare, irrar länge och
under mångfaldiga äventyr omkring på havet, tills han
äntligen, ensam och okänd, kommer hem till 1’takas ö
och med gudinnan Atenas hjälp tar hämnd på de
oförskämda friare som sökt vinna hans trogna maka,
Pene’lope. Dikten visar ett fredligare och mildare
kynne än Iliaden. Den genljuder icke av vapenlarm,
den låter oss höra havet brusa, den berättar om
sjöfararens vådliga eller härliga äventyr, när han
landar på främmande kust. Den har gott om utrymme för
skämt och svärmeri, idyller och lekar. Odysseus
möter farliga vidunder, jättar och trollkunniga havsmör,
men han gästar också vänliga fajaker, han återhämtar
sig i deras furstes sköna palats, dit han ledsagats av
den väna Nausfkaa.
Homeros’ storslagna människoskildring
Homeros berättar med frisk och enkel naturlighet,
med levande åskådlighet, om sina hjältars underbara
öden, som fullbordas efter gudarnas vilja, men hans
fabuleringskonst rymmer tillika en storslagen och
betagande människoskildring. Med ädelt allvar men
också med glittrande humor ger han oss sina gestalter.
Deras kärlek och hat, deras sorger och fröjder går oss
till hjärtat. De befinner sig inte på årtusendens
avstånd ifrån oss. Vi hör tydligt deras skratt och deras
gråt. Det är ett väldigt porträttgalleri Homeros
tecknar: den tappre, eldige Akilles, den listige Odysseus,
den gamle vise Nestor, den övermodige fursten
Agamemnon, Hektors trogna och älskande maka
Androz-make, den unga Nausikaa och många andra.
Och Homeros har inte endast öga för hjältarna och
deras bragder. Vardagslivets små detaljer och
naturens växlande scener skildras med liv och åskådlighet.
Han målar ett hav i storm och ett lejon som angriper
hjorden, men också modern som jagar bort en fluga
från sitt sovande barn och måsen som på breda vingar
svävar över vågorna.
När Odysseus är på gästabud hos kung Alkfnoos,
inträder en härold med en blind man vid handen. Det
är »den gudomlige skalden» Demozdokos. Han skall
med sina kväden förhöja den furstliga festens glans.
Han sjunger en allvarlig sång, men också det dråpliga
skämtkvädet om Ares och Afrodite.
Det heter om skalden:
Sångmöns älskling han var, men hon ont med gott
honom givit,
rövat hans ögons ljus men beskärt honom ljuvliga
sången.
Sådan vill vi även tänka oss, att Homeros varit: en i
prövningar fostrad personlighet, fördjupad till att i
sig uppta och rymma allt mänskligt med dess sorg och
glädje, utvald till att sjunga därom för mänskligheten
med en klang som inte förstummas.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
