Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hormoner — hur hormonerna styr människan - Hypofysen - Tallkottkörteln och sköldkörteln - Bukspottkörteln och binjurarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1652 HORMONER _____________________________________
sig verksamt vid en sjukdom (diabe’tes insi’pidus)
som uppstår vid skada på hypofysens baklob eller
området omkring hypofysstjälken och utmärkes av starkt
ökad urinavsöndring och en våldsam törst.
Tallkottkörteln och sköldkörteln
Den inresekretoriska betydelsen av tallkottkörteln
(corpus pinea’le eller epify’sen), belägen på
hjärnans översida och av Cartesius ansedd som säte för
själen, och brässen (thymus), belägen i brösthålans
övre del, är omtvistad. Tumörer i corpus pineale syns
kunna sammanhänga med en förtidig könsmognad
(puber’tas prae’cox). Under de senaste åren har man
funnit, att extrakt på thymus innehåller ett ämne som
framkallar ökning av blodets lymfocyter, hämmar
utvecklingen av genitalorganen och nedsätter
glykogen-halten i lever och hjärta. Brässen utvecklas fram till
puberteten under individens tillväxt för att därefter
raskt återbildas.
Sköldkörteln (thyreoide’a) producerar ett,
eventuellt flera hormoner, vilka samtliga innehåller jod. Den
fysiologiskt mest aktiva faktorn, tyroxfn, isolerades
av Kendall 1915 och utreddes till sin kemiska
konstitution av Harington 1926. Tyroxinet är framför allt ett
ämnesomsättningshormon.
En överproduktion, som förekommer
bl.a.vidBase-dowska sjukan (se Sköldkörteln), behandlas med vissa
läkemedel eller vila, operation eller
röntgenbestrålning, medan en underproduktion, som kan vara
medfödd eller följden av en jodbrist i födan (med struma
och kretinism eller myxödem till följd), behandlas med
torkad sköldkörtel från djur eller några mg tyroxin
dagligen. På platser med jodbrist i vattnet kan
uppkomsten av en struma förebyggas genom att
små-mängder jod ges i födan, t. ex. med koksaltet,
ungefär 0,01-0,1 mg jod per dag, vilket motsvarar 2 gram
under en hel livstid. Betydelsen av de andra
fraktionerna, dijodtyrosin och jodthyroglobulin, är ej
säkert utredd.
Bisköldkörtlarna (parat hyr eoide’ae) producerar ett
hormon (parathormo’ne), som bl. a. påverkar
kalkomsättningen. Överproduktion av
parathyreoideahor-mon med ökning av kalkhalten i blodet medför bl. a.
cystbildningar i bensystemet med ökad benskörhet; i
sådana fall har operativt avlägsnande av de oftast
tumöromvandlade körtlarna visat sig vara av nytta.
Vid bortfall, då en sjukdom (tetani’) framträder som
bl. a. utmärkes av låg blodkalk och kramper, verkar
kalkinsprutning livsräddande. Vid långvarig
behandling av underfunktion av parathyreoideae används ett
preparat benämt A. T. 10 (dihydrotakysterol).
Bukspottkörteln och binjurarna
Bukspottkörtelns (pan’kreas) inre sekretion
gjordes sannolik redan vid sekelskiftet; i de cellförband
som låg insprängda som öar (in’sulae) i den övriga
vävnaden måste produceras ett ämne som hade
sammanhang med sockersjukan; detta då ännu
hypotetiska hormon fick senare namnet insuli’n. Det
ren-framställdes genom ett utomordentligt samarbete
mellan fyra kanadensiska forskare, kirurgen Banting,
inter-nisten Best, kemisten Collip och fysiologen MacLeod,
för vilket Banting och MacLeod belönades med
nobelpriset. Insulinet har framför allt betydelse för
sockeromsättningen, särskilt när det gäller att överföra
socker till andra ämnen i kroppen, t. ex. glykogen.
Huruvida insulinet ingriper vid förbränningen av
sockret är ännu icke klarlagt. Insulinet är det suveräna
medlet vid sockersjuka (se d. o.) men används
numera även vid göd- och avvänjningskurer och vid s. k.
chockbehandling av vissa sinnessjukdomar.
Binjurarna sitter som två små hättor på njurarnas
övre ände och är uppbyggda av två beståndsdelar:
märg och bark. Binjuremärgen producerar ett
hormon, som renframställdes 1901 samt fått namnet
ad-renalfn. Adrenalinet verkar stimulerande på det
sympatiska nervsystemet med bl. a. mobilisering av
socker från leverns och muskulaturens
glykogenför-råd. Adrenalin verkar alltså i detta hänseende
antagonistiskt till insulin. Adrenalin verkar dessutom
kramplösande på glatt muskulatur, varför det bl. a. används
som medel vid astma.
Effekten av adrenalinutsvämningen vid
farositua-tioner tolkas av den amerikanske forskaren Cannon
som en stridsberedskap: ökningen av blodströmmen
möjliggör ökat muskelarbete, sammandragningen av
hudkärlen minskar förblödningsrisken genom skador,
resning av håren ger ett skräckinjagande utseende
osv. Hos människan har symtomen fått annan
innebörd: pulsökningen blir hjärtklappning, ökningen av
tarmrörelserna diarré etc.
Binjurebarkens livsviktiga betydelse har först på
senare år klarlagts. Barken producerar ett eller flera
hormoner, vilka bl. a. reglerar saltomsättningen.
Rubbningar i barkens funktion, t. ex. genom
tumörer, kan medföra olika symtom: förtidig
könsmognad (pubertas praecox), manliga drag hos kvinnor
med t. ex. skäggväxt (virilism eller hirsutism), i
andra fall Cushings sjukdom (se ovan) m. m. Vid
förstöring av binjurarna med bortfall av funktionen
uppträder en ofta dödlig sjukdom, Addisons sjukdom,
utmärkt av en brunfärgning av huden och en allmän
kraftlöshet.
Syntetiska barkpreparat (desoxycorticosteron) har
tillsammans med reglering av salttillförseln fått stor
användning ej blott vid behandling av
Addisonsjuk-domen utan även vid förbränningar samt chock efter
utbredda skador. Vid livshotande tillstånd har man
numera ett utmärkt medel i det isolerade
binjure-barkhormonet cortison. Cortisonet kan ha en
livräddande betydelse vid olika sjukdomar och används t. ex.
vid status astmaticus, lupus erytematodes m. fl.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
