Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor — en stor fransk lyriker - Humanism — människans omistliga värde - Varpå vilar humanismens människovärdering?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMANISM 1663
ler hette - blev våldsamma sammanstötningar mellan
hans anhängare och motståndarna. Men Hugos
ungdomligt entusiastiska parti segrade. Han hade också
lyckan att samla en skara unga, begåvade författare
kring sig; till dem hörde kritikern Sainte-Beuve,
diktaren Gautier, romanförfattarna Dumas och Merimée
och flera andra.
Hugo ville emellertid också spela en politisk roll.
Efter februarirevolutionen framträdde han som
sam-hällsförbättrare och angrep Louis Napoleon, den
senare kejsar Napoleon III, som 1851 lät landsförvisa
honom. I tjugo år levde Hugo på ön Guernsey i Engelska
kanalen men fortsatte där att i oförminskad takt
skriva dikter, dramer, stridsskrifter och romaner. Bittert
bekämpade han »Napoleon den lille», som
brännmärktes i niddikterna Les chåtiments.
Konstnärligt högst står diktsamlingarna - framför
allt La légende des siecles (Seklernas saga), med sina
lyrisk-episka bilder ur världshistorien - men
romanerna gjorde honom känd och älskad. I Ringaren i
Notre Dame (1831) beskrev han medeltidens Paris
med dess trånga gränder och myllrande folkliv på ett
häpnadsväckande måleriskt sätt, i Havets arbetare
återgav han fiskarnas och sjömännens liv på öarna där
han själv levde, och i Samhällets olycksbarn (Les
miserables, 1846-62) protesterade han mot
människornas grymhet. Romanerna är oftast löst komponerade,
löjliga förvecklingar ej sällsynta,
människoskildringen är överdriven: de onda är vilddjur, de goda är
änglar. Mellantonerna saknas, tårdränkt sentimentalitet
växlar med övermänskligt hjältemod. Men trots detta
har han fått världen att lyssna. Vem minns ej den
vanskapte ringaren i Notre Dame och den ljuva
Es-meralda, Gilliatt, hjälten i Havets arbetare, Jean
Valjean, den ädle galärslaven i Samhällets olycksbarn?
När Napoleon störtades 1870, återvände Hugo i
triumf till Paris och levde där till 1885 som landets
avgudade litteräre hövding. Redan 1841 hade han blivit
medlem av Franska akademien, och efter sin död fick
Victor Hugo år 1829.
han sin grav i Panthéon, minnestemplet där landets
största söner vilar.
Efter döden uppmärksammades åter Hugos
mänskliga svagheter - hans ärelystnad, fåfänga och
själv-upptagenhet - och hotade en tid att fördunkla
hans rykte. Därtill kom, att hans diktning var ojämn,
en blandning av äkta patos och teatereffekter, och att
hans idéer var osjälvständiga. Men som lyriker var han
stor: en ordens, bildernas och rytmernas mästare.
Mänskliga sorger och glädjeämnen kunde han ge
uttryck åt. Han var - som han själv skriver i en dikt
-en kristall som speglade universum i all dess
mångskiftande rikedom och en strupe med tusen röster.
MÄNNISKANS OMISTLIGA VARDE
HUMANISM är ett latinskt ord, som kommer av
huma’nus, mänsklig. Ordet har använts i skiftande
betydelser, nämligen som benämning på 1) en
idéhistorisk strömning under 14- och 1500-talen, vars
anhängare (Erasmus, More m. fl.) själva kallade sig
»humanister» och ivrade för en »human» bildning på
grundval av det antika arvet och kristendomen; 2) en
gammal bildningstradition i våra skolor, för vilken
studiet av »humaniora» och främst de klassiska
språken utgjorde grunden för all högre bildning; 3) en
särskilt i Amerika kring sekelskiftet framträdande
kunskapsteoretisk riktning, som såsom sanningskriterium
uppställde »nyttan» och »fruktbarheten» av en teori
ur människans synpunkt; 4) en livsåskådning, för
vilken människan, den enskilda människan, är det
högsta värde vi känner; hon ensam är ett egenvärde,
medan allt annat får värde blott i den mån det blir medel
att låta den enskilda människan komma till sin rätt
och hävda hennes värde. Det är i sistnämnda (och
numera vanliga) mening ordet humanism här tages.
Varpå vilar humanismens människovärdering ?
Varför tillskriver humanismen människan detta
enastående höga värde? De svar som getts på denna
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
