Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huggormen — huggormar och snokar - Den ofarliga snoken - Släta snoken eller hasselsnoken — den tredje ormen - Hugo, Victor — en stor fransk lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1662 HUGO
Snoken är den största av de tre ormar som förekommer i vårt
land. Ryggens och sidornas färg varierar från brunt till
grå-blått, buken är ljus, ofta med mörkare fläckar.
apoteken i små sprutor med skarp spets, så att det
vid behov omedelbart kan sprutas in under huden,
lämpligen t. ex. på lårets undersida. I värme är
giftverkan större än vid kylig väderlek; ormens
livsreak-tioner är nämligen livligare då, eftersom den är ett
växelvarmt djur.
Huggormen har en mängd fiender: vråkar, korpar,
kråkor och skator, igelkottar och de mindre
rovdjuren samt människan. Särskilt igelkotten har blivit
uppmärksammad som en alldeles speciell fiende till
huggormen. Man har t. o. m. trott att den är okänslig för
huggormsgiftet, vilket dock inte är fallet. Men den
har stor motståndskraft mot giftet.
Det påstås att huggormen föder ungar. Därmed
förhåller det sig så att äggen inte läggs förrän just som
eller omedelbart innan de är kläckfärdiga.
Den ofarliga snoken
Snoken är betydligt större än huggormen och kan
uppnå en längd på omkring 120 cm. Den förekommer
i hela Sverige men är inte så vanlig i de nordligaste
delarna som huggormen.
Snoken får dela den avsky för ormar som
huggormen och andra giftormar ingivit. Man skiljer inte
mellan dem utan slår ihjäl varje orm man ser. Detta är
onödigt, eftersom snoken är ett för oss fullkomligt
ofarligt djur. Men inte heller huggormen förtjänar att
utan vidare dödas. Det är försvarligt endast på
platser där barn springer omkring i skogsbackarna,
allrahelst om de är barfota.
Förr i världen hade man en helt och hållet annan
inställning till snoken. Den var allmänt högt skattad och
hölls nästan för ett heligt djur - en egendomlig
parallell till den religiösa dyrkan som tillkommer
glasögonormen i Indien. Man såg hos oss gärna att snoken
eller bo-ormen, gårdsormen, lycko-ormen, som den
också kallades, bodde på gården. Den ansågs under
hednatiden vara en uppenbarelse av släktens döda
förfäder och dyrkades som en husgud, som hindrade
olyckor och nöd att bryta in över gården. Ända in i vår
tid satte man därför gärna ut en skål mjölk åt ormen,
och resande främlingar berättar med förvåning att
snoken åt ur samma skål med mjölk och bröd som
barnen i huset. Det finns t. o. m. olika versioner av
hur en pojke slog sin matkamrat snoken i huvudet
med träskeden och skrek åt honom: »Du qvadde, du
äter inga soppor» (brödbitarna).
Snoken lägger sina ägg i gamla komposthögar,
drivbänkar och gödselstackar samt i lös jord under täta
lager av löv och annat växtavfall. Till skillnad från
fåglarnas ägg är de mjuka och pergamentartade och
klibbar samman med varandra till klumpar.
Snoken är i viss mån ett vattendjur och kallas
därför också vattensnok. Den lever av grodor och fisk och
simmar utmärkt och gärna. - Även huggormen kan
simma men inte gärna.
Släta snoken eller hasselsnoken — den tredje ormen
Det är nog inte många som vet att vi har en tredje
orm här i Sverige, nämligen släta snoken eller
hasselsnoken. Den förekommer i de mellersta landskapen,
så långt norrut som i Värmland, Medelpad och södra
Ångermanland, men är inte så vanlig. Den är inte
längre än 55-75 cm och har en rödaktigt gråbrun färg på
ryggen med fläckar som påminner om ett
sicksackband. Men mittlinjen är ljus, inte mörk som hos
huggormen. Den är helt ofarlig för människan. Dess föda
utgörs huvudsakligen av ödlor och ormslår; ibland
kan den också ta en mus eller näbbmus. Den dödar inte
sina offer som de andra ormarna utan slingrar sig
kring sitt byte som en boaorm och kväver det.
EN STOR FRANSK LYRIKER
H UGO [ygåG, Victor (1802-85), en av
Frankrikes och hela världens mest lästa författare, skrev
redan vid fjorton års ålder sin första tragedi, fick
tre år senare en dikt prisbelönad av Franska
akademien och var vid tjugotvå år en erkänd mästare.
Orientens liv, fosterlandets stora minnen liksom
vardagslivets episoder tolkade han på vers och prosa.
Men Hugo nöjde sig ej med att vara diktare, han
satte sig i spetsen för en litterär revolt, och under hans
ledning segrade romantiken på fransk botten. Mot den
i regler insnörda äldre litteraturen hävdade Hugo
känslans och temperamentets rätt. Premiärerna på
hans dramer - bl. a. Hernani (1830) och Ruy Bias
(1838) där han utmanande satte sig över allt vad
reg
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
