Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hunnerna — krigarfolket från öster som hotade hela Europa - Barbarstöten från öster - Guds gissel - Vår föreställning om hunnerna — en produkt av hat och fruktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1670 HUNNERNA
KRIGARFOLKET FRÅN ÖSTER SOM HOTADE
HELA EUROPA
HuNNERNA. Redan ett par hundra år före vår
tideräkning gjorde de centralasiatiska hunnerna täta
infall i det stora kinesiska riket. Kinas härskare vidtog
energiska försvarsåtgärder, bl. a. uppfördes den
berömda kinesiska muren. De lyckades utestänga
hunnerna från sitt rike och segrade även i den följande
långvariga kampen om herraväldet över Centralasien.
Hunnerna flyttade allt längre västerut och omkring
375 e. Kr. uppenbarade sig de första hunnerskarorna
i östra Europa.
Barbarstöten från öster
Med oemotståndlig kraft tränger hunnerna fram.
Östgoterna besegras och underkuvas, västgöterna flyr
förfärade över Donau in på romerskt område, och
bland angränsande folk går de vildaste rykten om
inkräktarna och deras grymma framfart. Hunnernas
enligt europeisk uppfattning frånstötande yttre och
barbariska levnadssätt bidrar inte till att minska skräcken.
»De har stark kroppsbyggnad, nacken är tjock,
gestalten otymplig. Man skulle nästan kunna hålla dem
för tvåbenta djur eller grovt tillyxade träklossar,
sådana man finner anbragta på broar. Hunnerna är inte
fallna för kräslighet. De tillreder inte sin föda utan
lever av vilda rötter och halvrått kött av allehanda djur.
Detta lägger de på hästarnas rygg och rider det mört.
Aldrig träder de in i ett hus; de undviker det liksom
vore det en grav. Icke en gång en rörtäckt hydda
finner man hos dem. — Liksom oskäliga djur har de
ingen kunskap om vad som är gott eller ont.» Så skriver
en samtida, och en annan förklarar bestämt, att
hunnerna måste utgöra frukten av en förbindelse mellan
onda andar och trollpackor.
Guds gissel
Faran synes emellertid snart vara över, och västra
och södra Europas folk kan andas lugnare. Hunnerna
slår sig ned i nuvarande Ungern, där de lever som en
rad stammar med svag sammanhållning. Sin
oförminskade stridslust får de ändå utlopp för. Som ett slags
legosoldater ställer sig hunniska krigarskaror i andra
makters tjänst.
Så kommer vid 400-talets mitt hunnerhövdingen
At’tila. Vilka hans avsikter än må ha varit, med en
kondottiärs roll ville han inte nöja sig. Han enar
hunnerna och utvidgar sitt rike, så att det sträcker sig från
Volga till Rhen och från Donau upp mot Östersjön.
Av det östromerska riket utkräver han väldiga årliga
tributer, men med det västromerska uppehåller han
tillsvidare vänskapliga förbindelser.
Är 451 infaller han med en stor här av hunner och
underlydande folk under svåra härjningar i Gallien.
Uttryck såsom »Guds gissel» och »Intet gräs växer, där
Attilas häst trampat» vittnar om hans hänsynslösa
krigföring. Inför den hotande faran kommer Västrom
till sina fiender västgöternas hjälp, och Attila
besegras i en blodig drabbning vid Katalauniska fälten
(sannolikt nära Troyes i Champagne). Innestängd i sin
vagnborg låter han uppstapla ett väldigt bål av
ryttar-sadlar och är beredd att söka döden i lågorna, men de
tillfälliga bundsförvanternas inbördes misstro ger
honom tillfälle att ostört återvända till Ungern.
Följande år riktar han slaget direkt mot Västrom,
och hans krigarskaror översvämmar norra Italien.
Påven trotsar faran och beger sig med ett obeväpnat följe
och i full ämbetsskrud till hunnemas läger. Han
varnar Attila för att förgripa sig på den heliga staden Rom
och erinrar om att Alarik dött omedelbart efter Roms
erövring. Sannolikt gör varken den kyrkliga ståten
eller Alariks öde något starkare intryck på Attila, men
kort därefter avbryter han av okänd anledning
fälttåget, och för påvens auktoritet får detta den största
betydelse. Återkommen till Ungern firar Attila bröllop
med en ung burgundisk kvinna men avlider under
själva bröllopsnatten, en händelse som livligt
sysselsatt folkfantasin och slutligen på ett ohistoriskt sätt
infogats i den germanska hjältediktningen
(Sigurds-sagan och Nibelungenlied).
Vår föreställning om hunnerna — en produkt av hat
och fruktan
Efter Attilas död föll hunnerväldet snart sönder.
Med den politiska enheten gick den folkliga
egenarten förlorad, och hunnerna uppgick nästan spårlöst
i andra folk.
Vid bedömning av Attila och hunnerna måste man
komma ihåg, att nästan alla uppgifter har nedtecknats
av fiender och färgats av deras hat och fruktan. I stort
sett saknar vi möjlighet att kontrollera uppgifternas
värde. På en punkt är dock detta möjligt, och där ger
andra källor en avvikande bild. Hunnernas materiella
kultur har inte varit obetydlig. De ägde hus av trä
med praktfull inredning, vackra yllevävnader och ett
högtstående konsthantverk i metall, främst brons, och
de hade tillägnat sig åtskilligt av den kinesiska
krigskonsten. Men deras välde var för kortvarigt och deras
kultur för underlägsen den västerländska, för att den
skulle kunna avsätta några bestående spår, och deras
viktigaste insats i Europas historia är att ha påskyndat
den folkomflyttning, som kallas den stora germanska
folkvandringen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
