Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland — landet kring Ljusnan och Dellen - Dellenbygden och kustslätten - En gammal bondebygd - Praktfulla förstugukvister är Hälsinglands mest karakteristiska arkitekturdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1678 HÄLSINGLAND
I stora, majestätiska bukter slingrar sig Ljusnan fram genom en bred dalbygd, omgiven av skogstäckta höjder. Den är
Hälsinglands största flod och en typisk norrlandsälv.
Dellenbygden och kustslätten
Dellensjöamas bygd har ett annat kynne. Här
utbreder sig en vidsträckt vattenyta, de båda sjöarna
Norra och Södra Dellen, tillsammans 130 km2. Mellan
dem och i sydväst ansluter sig ett odlat lågland, och
genom sjöarnas avlopp, Delångersån, förbindes detta
med kustslätten. Men i övrigt inramas bygden på alla
sidor av skogshöjder om 300-400 m höjd, och landet
levde länge sitt liv för sig. Delsbo har fått namn om
sig att hysa en vildsintare och obändigare befolkning
än andra delar av landskapet, och det berättas att
Delsbo är »socknen där det hänt, att länsman
kommit bort».
Hälsingekusten är i allmänhet låg och har en
skärgård som är rikast utbildad utanför Söderhamn och
Hudiksvall. Här tränger fjärdar in i landet, och ett
par mil utanför Hudiksvall skjuter den höglänta
halvön Hornslandet ut i Bottenhavet. Söder därom
begränsar Agön de breda fjärdarna in till Hudiksvall.
En gammal bondebygd
Hälsingland är av gammalt en bondebygd, och den
äldre bebyggelsen har den typ som utmärker
självägande storbönder. Husen är ofta stora och rymliga.
Älvdalarnas byar ligger inte heller hopträngda utan
breder ut sig som radbyar, där varje gård består av
ett stort antal hus väl skilda från grannens. Vanligast
var förr i världen den kringbyggda nordsvenska
går
den med boningshus av olika slag som sluten
gårds-kärna och med härbren, lador, loge, bastu m. fl. fritt
grupperade runt omkring. Fähuset låg ofta i den
egentliga husfyrkanten och utgjorde stundom t. o. m. en del
av själva boningshuset.
Praktfulla förstugukvister är Hälsinglands mest
karakteristiska arkitekturdrag
Från slutet av 1700-talet började man ta bort den
länga som låg mitt emot boningshuset och åstadkom
på så sätt en mer herrgårdsaktig bebyggelse med
huvudbyggnad och två flyglar. Man gjorde husen större
och byggde två, ja stundom tre våningar, om också
övre våningen ofta blott delvis inreddes. Utmärkande
för boningshusen var vidare de ofta praktfulla
för-stugukvistarna, Hälsinglands kanske mest
karakteristiska arkitekturdrag, vilka återspeglar
konstutvecklingen i Sverige från barock till empire.
En hälsingegård bildade sålunda ofta en hel grupp
av hus för olika ändamål. Det fanns särskilda
boningshus för vinter och sommar, för vardag och fest, för de
äldre familjemedlemmarna och för ungdomen. Vid
helger och högtidsgillen fylldes helgdags- och
gäststugorna av liv och larm. Däremellan stod de tysta
och öde, vanligen präktigt inredda med väggfasta
bänkar och praktfullt snidade skåp och stolar och med
väggarna prydda av allmogemålares mästerverk.
Utanför huvudbygderna låg fäbodbygder, »Bolan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
