Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästsporten — en exklusiv och spännande sport - När dressyren avgör - Miljonärernas sport - Häxor — en fruktansvärd vantro - Häxtrons ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1694 HÄXOR ____________________________________________________________________
på grund av genomgången barnförlamning endast med
stor svårighet kan röra sig.
För att hästen skall vara kapabel för dylika
tävlingar fordras en grundlig dressyr. Vid prisridning måste
programmet noga inläras, så att hästen väl känner till
alla rörelserna. Utbildning i hoppning går ut på att
lära hästen bästa sättet att klara hindren samt bibringa
honom s. k. hinderuppfattning, dvs. förmåga att
riktigt välja punkten för avsprånget. Många hästar har
av naturen en regelriktig hållning över hindren, andra
måste dresseras härtill. Kännetecknet på en god
hinderryttare är en väl sänkt häl och en låg hand.
Miljonärernas sport
Polospelet är miljonärernas speciella hästsport. Det
är ett bollspel till häst, varvid det gäller att med lång-
skaftade klubbor driva bollen i mål. Spelet är både
vackert och spännande men ofantligt dyrbart, då varje
polospelare med självaktning använder 6-7 ponnyer
per match, och en god poloponny kostar ca 15 000
kronor. Redan 1928 betalades för en ponny 88000
kronor! Den högt uppdrivna farten med ty åtföljande
kollisioner och störtningar ställer också hästarna på
hårda prov, och nedslaktningarna förekommer ofta i
samband med tävlingarna.
Polospelet till häst utövades länge huvudsakligen
i de anglosaxiska länderna, varifrån det förts vidare
till några andra länder. Grenen har även förekommit
vid OS, och vid Berlinspelen - sista gången hästpolo
stod på det olympiska programmet - blev
rangordningen i. Argentina, 2. England, 3. Mexico, 4. Ungern,
5. Tyskland.
EN FRUKTANSVÄRD VANTRO
HäXOR. Med häxa, trollkvinna eller trollpacka
menar man en kvinna som enligt gammal folktro stod
i förbund med djävulen och med hans hjälp hade fått
kunskap om diverse magiska medel, örter och
dekok-ter, som huvudsakligen användes för att skada
medmänniskorna. Häxorna troddes sålunda kunna få
korna att sina, de kunde åstadkomma missväxt och
sjukdomar, genom magisk fjärrverkan ta livet av sina
fiender osv. Eftersom häxorna stod på god fot med
djävulen gick han dem till handa med smått och gott i
det dagliga livet, t. ex. med smörkärning, och
folkfantasin frossade i makabra och perversa utmålningar
av hans erotiska förbindelser med häxorna, som
kulminerade i den orgiastiska festen på det beryktade
Blåkulla, en plats som i Sverige var förlagd till
Blåkullen vid Marstrand, ön Jungfrun i Kalmarsund eller
någon annan bergskulle som såg blå ut på avstånd.
Häxornas attribut och följeslagare utgjordes av
svarta katter, apor, ugglor, ormar, råttor osv. och till
sådana varelser kunde de också med djävulens
bistånd förvandla sig. Den årliga färden till Blåkulla
företogs på en kvast, som förut blivit »smord», eller
också på en bock. Men det hände också, att Satan
personligen avhämtade de sina eller sände någon av de
underordnade djävlarna efter dem.
Tron på häxor är mycket gammal, och man finner
den i någon form hos så gott som alla folk. I den
klassiska mytologin spårar man den bakom natt- och
ödesgudinnorna (erynnierna), och i den gamla
germanska tron var valkyrjorna ursprungligen ingenting
annat än häxor. Häxtrons egentliga blomstringstid i
Europa inföll emellertid mellan åren 1200 och 1750.
Med hänvisning bl. a. till bibelns ord »En trollkvinna
skall du icke låta leva» (2 Mos. 22:18) började
kyrkan anställa processer mot de kvinnor som
misstänk
tes för häxeri. Bekännelsen framtvingades med
tortyr, och straffet blev bålet. Inkvisitorerna Heinrich
Institoris och Jakob Sprenger utarbetade
»Häxham-maren» (1487), en utförlig handbok i konsten att föra
häxprocesser, som sanktionerades av påven och kom
till användning i hela Europa. Häxtron spred sig som
en förfärlig epidemi, och häxbålen flammade överallt.
Tiotusentals kvinnor torterades och avlivades. Det blev
inte bättre efter reformationen. I Sverige t. ex. hade
häxprocesserna högkonjunktur mellan åren 1668 och
1672, dvs. just under den lutherska ortodoxins tid.
Häxtrons ursprung
Det verkliga häxeriet torde psykologiskt bäst
förstås som en form av besatthet med tvångsupplevelser,
ofta sammanbundna med sexualföreställningar.
Enligt gammal folktro kunde djävulen öva sexuellt
umgänge med kvinnor och även få barn med dem. Sådant
umgänge förekom även mellan kvinnor och särskilda
demoner, de s. k. in’cubi och suc’cubi. Genom en
hysteriartad masspsykos spred sig villfarelsen och
skapade verkliga eller inbillade fall av besättelse.
Den religionshistoriska förklaringen av fenomenet
utgår från förkristna föreställningar och sedvänjor av
övervägande magisk art. Genom den typiskt magiska
tendensen att fästa magiska idéer vid de religiösa
fenomenen uppkom magisk-religiösa kultförbund av
hemlig karaktär i fruktbarhetsbefrämjande syfte. Från
åtskilliga kulturer känner man likartade kultfester,
som utgestaltat sig som ett slags häxsabbat. Kyrkans
intensiva kamp mot häxeriet kan sålunda förstås som
en kamp mot en kvardröjande hednisk
undervegetation.
Holland var det första land där epidemin
stoppades. I Sverige bekämpades häxprocesserna framför
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
