Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, Henrik — norsk dramatiker med världsrykte - Läroåren - Hans uppgörelse med landsmännen och sig själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK DRAMATIKER MED VÄRLDSRYKTE
Ibsen, Henrik (1828-1906). När Ibsen var åtta år
- familjen bodde då i Skien - gjorde fadern
konkurs, och det sociala förakt som blev en följd härav
kom sonen att bli en enstöring. Han drömde, läste och
spelade dockteater. Såsom apotekarlärling i Grimstad
läste han om nätterna på studenten och diktade
emellanåt. Men den grå vardagen
eggade satirikern i honom, lusten att
säga tvärtemot vaknade liksom den
absoluta idealismen, längtan till
»allt eller intet». Han fick upp
ögonen för »motsägelsen mellan
förmåga och håg, mellan vilja och
möjlighet» men kände samtidigt en
levande lust att nå »det största och
fullkomligaste».
Läroåren
Ibsen mognade sent. Många av
de dramer som följde på hans
första - Catilina - är mycket svaga.
Men han växte under den första
vistelsen i Kristiania, då han
träffade Vinje och Björnson och utgav
tidningen Andhrimner.
Betydelsefullast var dock, att han kallades
till Bergen av Ole Bull, som där
upprättat Norges första
national-scen. Studenten Ibsen skulle
»assistera teatern såsom dramatisk
för
fattare», vara sceninstruktör och skriva ett nytt stycke
vart år. Någon god regissör blev han inte, blyg som
han var, men han lärde mycket av dramatikens
teknik. Hans första mogna arbete var Fru Inger til Östråt
(1854), moderskärlekens och på samma gång Norges
tragedi. Större lycka gjorde Gildet på Solhaug, som
bygger på folkvisorna, men mera av Ibsen finner vi i
Hærmændene på Helgeland. I den fornnordiska
sagovärlden återfann han många av sina egna ideal.
Hösten 1857 kom Ibsen tillbaka till huvudstaden för
att leda Det norske Theater. Han ivrade varmt för
norsk skådespelarkonst och stiftade tillsammans med
Björnson Det norske Selskab. Men 1862 gick teatern
över styr, och den svårt skuldsatte, sjuke Ibsen stod
färdig att ge upp som diktare.
Han hade under denna tid ofta lust att fly undan
Henrik Ibsen, den fräne
samhällskritikern, var till det yttre en borgerligt
soignerad uppenbarelse. Här ses han i
en karikatyr från 1905, utförd av hans
landsman, den berömde tecknaren
Olaf Gulbransson.
vardagslivet och se sin omgivning med konstnärens
ögon. Men han visste hur farligt detta skulle vara.
Motsättningen mellan ideal och liv, dröm och dåd
plågade honom som aldrig förr. I På vidderne, en dikt
som förebådar Brand, ger han uttryck åt denna
motsättning. Där finns fröet till Kjærlighedens komedie,
som visserligen är en
anklagelseskrift mot det konventionella
kälk-borgarsamhället men som också
handlar om förhållandet mellan
diktarkall och vardagsplikter.
Detta versdrama väckte
förargelse, det ansågs vara osedligt, och
Ibsen gick miste om ett
statsstipen-dium. Han skrev nu Kongsemnerne
(1863), dramat om härskarkallet
och diktarkallet, ett av storverken i
norsk litteratur. Det gjorde lycka på
Christiania Theater 1864. Ibsen fick
stipendium och lämnade Norge för
att i tjugusju år vistas utomlands.
Hans uppgörelse med landsmännen
och sig själv
Skandinavismens sammanbrott
och särskilt Norges svek mot
Danmark under kriget 1864 väckte
Ib-sens förbittring. Han ansåg sitt folk
oförmöget till stora och ädla
handlingar. Detta utgör bakgrunden till
Brand (1866) och Peer Gynt (1867), tillkomna i
Italien under den frivilliga landsflykten. Men Brand är
inte blott ett strafftal över norrmännen, det är ett
drama om en högrest personlighet, om kravet på
»intet eller allt», det är en självbekännelse och en
självkritik. Detta gäller även Peer Gynt, som är Brands
motsats: han representerar fegheten, halvheten, den
som jämt vill »gå udenom». Dikten om honom är
Ib-sens rikaste verk, fyllt av fantasi, lyrik och gott humör.
Ibsen älskade att framkasta frågor men överlät åt
publiken att själv besvara dem. Hans problem var
alltid självupplevda, varför hans samhällsdramer alltid
gäller individens kamp mot hyckleri och lögn. »Var
dig själv» är ett krav, som han ställer på kvinnan i
Samfundets stötter, Et dukkehjem (1879),
Gengånger e (1881) fram till Fruen fra havet. För honom var
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
