Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, Henrik — norsk dramatiker med världsrykte - Hans uppgörelse med landsmännen och sig själv - Den ensamme grubblaren - Idisslare — omtyckt villebråd och viktiga husdjur - Idisslarnas fyra magar - Fredliga men inte särdeles klyftiga djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1698 IDISSLARE
kvinnosaken en människosak. Politiskt sett togs han
först för högerman, sedan för liberal, men visade sig
till sist vara en radikal individualist.
I en lång rad dramer har Ibsen sagt sanningen,
bejublad och angripen. Särskilt väckte Gengangere
raseri, den ansågs vara osedlig och ogudaktig och
uppfördes för första gången i Chicago. I En folkefiende
(1882) hävdade han, att minoriteten alltid har rätt,
men i Vildanden gällde problemet sanningens
absoluta berättigande. Behöver människan »livslögnen»?
Den ensamme grubblaren
Med Vildanden (1884) och Rosmersholm (1886)
övergav han all tendens och polemik och blev ren
människoskildrare. Det är inre konflikter han
behandlar i mästerverk som Rosmersholm, Bygmester
Sol-ness och Lille Eyolf och ett rent psykologiskt
spörsmål i Hedda Gabler. I dessa dramer dyker
motsätt
ningen mellan livet och konsten upp. I John Gabriel
Borkman (1896) har hjälten begått dödssynden att
dräpa kärlekslivet i en kvinnas själ för sin
livsuppgifts skull. Men i Ibsens dramatiska epilog Når vi döde
vågner (1899) ställes problemet djupare. Han frågar
inte blott, om hans livsverk var värt offret utan
också om inte hans diktning varit sannare, om han stått
det levande livet närmare. Ingen annan nordisk
diktare, Strindberg inte ens undantagen, har så starkt
påverkat världslitteraturen och sin samtids
internationella kulturdebatt som Ibsen. Hans
problemställningar diskuterades med samma iver i Tyskland och Norge,
i USA och Sverige. Hans skådespel uppfördes - och
uppförs alltjämt - på alla kulturländers teatrar och
har i högsta grad bestämt den moderna dramatikens
utveckling. Ibsen blev därigenom också en vägröjare
för Norge och Norden i världen. Hans stämma bröt
en lång isolering.
OMTYCKT VILLEBRÅD OCH VIKTIGA HUSDJUR
IDISSLARE. Till idisslarna hör slidhornsdjur (till
vilka t. ex. våra nötkreatur, får och getter räknas),
hjortdjur (älg, ren, rådjur, kronhjort och dovhjort),
antilopdjur, kameldjur och giraffer. Idisslarna
förekommer över hela jorden utom i Australien, på
Madagaskar och på Antillerna. De är hovdjur och hör till
den grupp som kallas partåiga, vilka utmärks därav,
att de har ett par klövförsedda tår och högre upp ett
par förkrympta bitår, lättklövarna, vilka dock saknas
hos kameldjuren. Tänderna är strecktecknade, dvs.
emaljen bildar veck, och då veckens yta nötes bort, så
att tandbenet blottas, uppstår åsar, »streck», av emalj
i tandbenet, vilket senare på grund av sin mindre
hårdhet nötes starkare. Tuggytan är mycket bred, och
födan males sönder vid rörelser av käkarna åt
sidorna. Framtänder och hörntänder saknas vanligen
i överkäken. I stället är en bred broskvalk utbildad.
I underkäken är fram- och hörntänderna
mejselfor-miga och framåtriktade och trycks vid bitningen mot
den hårda valken i överkäken, varvid gräset skäres av.
Idisslarnas fyra magar
Magen är vanligen delad i fyra delar: våmmen,
nätmagen, bladmagen och löpmagen. Nätmagen har fått
sitt namn av att magslemhinnan är nätformigt
veckad. I bladmagen återigen ligger de betydligt större
vecken som bladen i en bok. Födan, som utom av gräs
även utgöres av olika slags örter och späda kvistar,
tuggas endast obetydligt till en början. Den sväljes
ned i våmmen och undergår där och i nätmagen en
jäsnings- och upplösningsprocess under inflytande av
bakterier och urdjur av olika slag. Under vissa
förhållanden kan denna jäsning efter en måltid av t. ex.
späd, färsk klöver bli så kraftig, att en stark
gasbildning uppstår. Våmmen kan då utvidgas så kraftigt
att den genom sitt tryck hindrar andningen och
hjärtverksamheten, ja, t. o. m. kan förorsaka djurets död.
Från våmmen och nätmagen stötes födan upp igen till
munhålan och tuggas nu omsorgsfullt, idisslas. Den
blandas med saliv och blir tunnflytande. När den
sedan sväljes ner på nytt, glider den genom en ränna,
bollrännan, som från matstrupen går längs nätmagens
vägg, till bladmagen. Härifrån fortsätter den till
löpmagen och sedan ut i tunntarmen.
Varken i våmmen, nätmagen eller bladmagen finns
matsmältningskörtlar. Endast löpmagen är i
besittning av sådana, och denna är följaktligen den
egentliga magen. Våmmens betydelse ligger kanske delvis
däri, att den utgör en reservoar, i vilken födan hastigt
kan stoppas ned, medan djuren är på bete, utsatta
för angrepp från rovdjuren. Sedan de fyllt denna
reservoar, kan de draga sig tillbaka till en mera säker
plats och i lugn och ro tugga födan ordentligt.
Det finns även andra djur som lever av lika
svårsmält föda som idisslarna t. ex. hästen och haren. Hos
dessa har blindtarmen utvecklats till den största
avdelningen av tarmkanalen. I denna äger liksom i
idisslarnas våm och nätmage cellulosa jäsning med hjälp
av bakterier och andra encelliga organismer rum.
Haren har för övrigt den ganska underliga vanan att äta
upp sina egna exkrementer. En del av födan kommer
då att passera tarmkanalen två gånger.
Fredliga men inte särdeles klyftiga djur
Idisslarna är i stort sett fredliga djur men har i
allmänhet inte så stora förståndsgåvor. De håller gärna
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
