Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Igelkotten — ett av världens äldsta däggdjur - Igelkotten är ormens dödsfiende - Öm och omtänksam som mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1708 IGELKOTTEN
ETT AV VÄRLDENS ÄLDSTA DÄGGDJUR
IGELKOTTENS utbredningsområde omfattar i norr
södra Värmland, sydöstra Dalarna och hela
Hälsingland. Men han förekommer dessutom betydligt
längre norrut på olika platser i både Jämtland,
Lappland och Norrbottens kustland dit han införts på grund
av sitt rykte som råttfångare och sin trivsamma vana
att hålla sig i närheten av människans bostäder.
Igelkotten hör till insektätarna, till vilken djurgrupp även
mullvaden och näbbmössen hör och vilka utmärkes av
s. k. spetsknöliga kindtänder, skarpa, sylvassa verktyg,
särskilt lämpade till att krossa insekter med.
Igelkotten äter emellertid inte endast insekter och deras
larver, maskar och sniglar. Han angriper också mus- och
sorkungar, ormar samt ibland fågelungar. Det påstås
att han även tycker om söta frukter och stundom
anställer skada i jordgubbslanden. Men det lär endast
vara undantagsvis. Vi skall inte heller glömma, att
jordgubbslanden hemsöks av sniglar som igelkotten
söker reda på. Att han är omåttligt förtjust i mjölk vet
vi alla.
Igelkotten är ormens dödsfiende
Om igelkottens rykte som ivrig rått jägare tycks
meningarna vara delade. I »Svenska djur. Däggdjuren»
framhålles att igelkotten är för trög för att kunna
fånga de kvicka råttorna och att försök bekräftat denna
iakttagelse. I Brehms »Djurens liv» återigen berättar
en tidigare författare att det är förvånande vilken
snabbhet igelkotten utvecklar, när han skall fånga en
mus. Att han är otroligt kvick, när det gäller att gripa
en huggorm och värja sig för hans bett tycks vara sä-
kert. Hur som helst plundrar han säkert de sorkbon
han kommer åt ute i markerna.
Igelkottens smak för ormar har väckt mycken
undran. Han drar sig inte för att angripa den giftiga
huggormen, och detta har givit anledning till
föreställningen, att igelkotten är okänslig för ormgiftet. Så är
emellertid inte fallet. Försök har visat, att om han
verkligen blir biten av en huggorm, så verker giftet på
honom men inte på långt när så starkt som på andra
djur. Igelkotten undviker dock att låta sig bitas. Han
närmar sig försiktigt den farliga reptilen med
taggarna resta och med nosen och fotterna indragna under
deras skyddande barriär. Huggormen hugger rasande
efter sin fiende, men tänderna når inte förbi de långa
taggarna. Han bara skär sönder sina käkar. Och
igelkotten griper vanligen sitt offer, knäcker ryggraden på
det och krossar så huvudet med ett kraftigt bett. Därpå
låter han sig bytet väl smaka.
Också igelkotten har sina fiender. Både hunden och
räven ger sig på honom. Hans enda försvar är då att
rulla ihop sig till ett klot med alla taggarna utspärrade.
Öm och omtänksam som mor
Sina ungar vårdar igelkotten med den största
omsorg. Till en början låter honan dem dia, men ganska
snart förser hon dem också med annan föda och bär
till dem maskar och annat gott. Då de kommit så långt
i utvecklingen, att de kan följa henne, tar hon dem
med på sina strövtåg.
Någon högre grad av intelligens har igelkotten inte.
Han vänjer sig dock snart vid människan och blir
Fotografierna på denna och
motstående sida visar en igelkott i
kamp med en stor och kraftig
huggorm. Igelkotten går till anfall
och ormen vrider på huvudet,
beredd att hugga.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
