Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indianerna — Amerikas urinvånare - Fiskarindianer på västkusten - Indianer som idkar hemslöjd - Urskogsjakt med förgiftade pilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIANERNA 1717
ådagalagt i de s. k. to’tempålar, som ställdes upp
framför boningshusen. De föreställde olika djur, vilka
indianerna tänkte sig stå i förbindelse med på magiskt
sätt och som därför tjänade som ett slags kännetecken
för familjen.
I de torrare kaliforniska områdena längre söderut
trädde av naturliga skäl fisket tillbaka för jakten och
samlarverksamheten. Rikedomen på villebråd och
mängden av vilda, fruktbärande växter erbjöd
emellertid så goda möjligheter, att en förhållandevis talrik
befolkning kunde klara sig även med mycket primitiva
metoder. Det förefaller emellertid egendomligt, att
infödingarna inte ens visade några ansatser till jordbruk
i detta numera så fruktbara Kalifornien. Men
förklaringen är väl till någon del den att ingen av Nya
världens inhemska kulturväxter hörde hemma i dessa
trakter och här endast hade kunnat odlas med tillhjälp
av en invecklad konstbevattningsteknik. De
primitivaste indianerna i hela Nordamerika var dock de s. k.
»digger indians» i Great Basin och de angränsande
ökenartade högplatåerna i väster, som frestade en
hård och osäker tillvaro på ständig jakt efter ätbara
växtrötter och smådjur.
Alldeles särskilt ensidig var prärieindianernas
kultur. Deras ekonomi och hela livsföring berodde så
fullständigt som gärna är tänkbart av buffel jakten, och av
bisonoxen fick de allt: mat, kläder, bostäder. Sin
högsta utveckling nådde dock denna buffelkultur först
sedan indianerna lärt sig tämja de förvildade hästar,
som strövade norrut från de spanska
kolonisations-områdena i Mexico, och blivit ett ryttarfolk. Till de
ursprungligen mycket fåtaliga prärieindianerna anslöt
sig senare spillrorna av stammar, som drivits
västerut av de framryckande vita kolonisterna.
Indianer som idkar hemslöjd
Den högst utvecklade indiankulturen i dessa
nordliga områden var otvivelaktigt lokaliserad till de
sydvästra delarna av nuvarande Förenta staterna. I dessa
torra trakter bedrevs här och var ett intensivt
jordbruk med konstbevattning och samma kulturväxter
som österut. Men indianerna bodde i motsats till sina
stamfränder vid den regnrika atlantkusten i ordentliga
hus av sten och lufttorkat tegel, som bildade stora
bi-kupsliknande byar, s. k. »pueUlos». Det finns ett
tydligt sammanhang mellan dessa byars skyddade
terränglägen och fästningsliknande karaktär och de
egendomliga ruinboplatserna i Colorado, New Mexico och
Arizona, vilka sitter klistrade som svalbon på de branta
stupen över kanjondalarna i ypperliga försvarslägen.
Både dessa forna »cliff-dwellers» och de senare
pueblo-bebyggarna har utformat sina bostäder med tanke på
det överhängande hotet från kringströvande
nomadstammar. Flera av dessa stammar framställde redan
i förkolumbiansk tid vackra vävnader och lerkärl, och
navaj’ofiltar och lerkrukor utgör i våra dagar ett in-
Fisket spelar en stor roll för indianerna i Amasonområdet,
och många olika fångstmetoder kommer till användning.
Cofåni-indianerna här ovan skjuter fisk med pil och båge.
tressant och egenartat inslag i den amerikanska
»hemslöjden». Ho^istammen i dessa trakter kan också
bjuda på en annan märklig turistattraktion: ormdansen,
utförd med giftiga ormar fasthållna med tänderna.
Det finns ett tydligt kultursamband mellan
stammarna i dessa bergsområden och de högt civiliserade
indianfolken i söder. Puebloområdet är sålunda den
sista nordliga utlöparen från den rika inhemska
kulturen på den sydmexikanska högslätten, trots att
förbindelserna dit var brutna då de första spanska
resenärerna kom i kontakt med de indianska
hackbrukar-na i sydvästra Förenta staterna på 1500-talet.
Urskogsjakt med förgiftade pilar
Stora delar av Amerikas tropiska bergstrakter, från
Mexico i norr till Peru och Bolivia i söder, bryter
kulturhistoriskt av på ett mycket iögonfallande sätt från
omgivande områden. Till aztekernas, mayaindianernas
och inkafolkets märkliga formkulturer skall vi
emellertid återkomma i ett senare sammanhang. Låt oss
först blott göra ett axplock också bland Sydamerikas
många naturfolk.
Det väldiga område som awattnas av
Amasonflo-den och alla dess biflöden täckes av jordens största
tropiska urskogar och vidsträckta savanner.
Indianbefolkningen i dessa trakter har aldrig varit stor, ja
det har gjorts gällande att indianen i motsats till
Afrikas negerbefolkning fysiskt sett är illa anpassad efter
ett liv i de heta och fuktiga tropikerna. Den viktigaste
näringsgrenen är odlingen av maniok, majs, tobak
och koka. Egendomligt nog är den mest odlade maniok-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
