Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indianerna — Amerikas urinvånare - Inkaväldets uppkomst - Åkerbrukare och soldyrkare - Inkaväldets undergång - En sönderslagen högkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod inkan, härskaren som samtidigt var ett slags
överstepräst. De viktigaste posterna i styrelsen var besatta
av hans nära anförvanter. Erövringarna säkerställdes
genom att garnisoner förlades i olika landsändar och
genom att man bytte ut en del av den erövrade
provinsens befolkning mot folk från någon annan
underkuvad provins. Landet genomkorsades av vägar, som
möjliggjorde snabba truppförflyttningar. Över
floderna hade man spänt hängbroar, och vid vägarna fanns
med jämna mellanrum härbärgen, som samtidigt var
upplagsplatser för proviant och reservvapen för
härens räkning. Inkaindianerna kände inte till andra
transportdjur än de svaga och långsamma lamadjuren.
Rapporter och meddelanden befordrades därför med
löpare. Dessa var utposterade vid vägarna på
bestämda avstånd och måste alltid vara beredda att löpa sin
distans. Det var vid dödsstraff förbjudet att
uppehålla en sådan kurir.
Åkerbrukare och soldyrkare
Huvudnäring var åkerbruk. Största delen av
inkariket utgjordes av mycket regnfattiga områden, och
blott genom att till det yttersta utnyttja den
bevattningsbara arealen kunde man livnära sig. Branta
sluttningar terrasserades för att vinna åkerjord, och
milslånga kanaler ledde vattnet ned till åkrarna i
dalarna. För sådd och skörd rådde bestämda regler. En del
av skörden gick till inkan, till de gemensamma
förråden och till de för hären reserverade upplagsplatserna,
en del gick till byns fattiga och åldringar, och en del
fick odlaren själv behålla.
Liksom många andra åkerbrukande folk var
inkaindianerna soldyrkare. I huvudtemplet i Cuzco fanns
bland många andra dyrbara guldprydnader en väldig
skiva av guld, som symboliserade solen. Sägnen
förtäljer att denna guldskiva, som efter den tidens
guldvärde representerade en enorm förmögenhet, »kom i
händerna» på en av Pizarros krigare och förlorades av
honom på en natts kortspel.
Inkaväldets undergång
Det var också dessa väldiga rikedomar som blev
orsaken till rikets undergång. Trots sin överlägsenhet i
antal kom indianerna till korta mot de spanska
soldathoparnas överlägsna beväpning. Till en början
injagade de av indianerna tidigare aldrig skådade
hästarna stor skräck, och ett par ryttare kunde skrämma
en hel indianhär på flykten. Den siste inkan, Atahualpa,
togs brutalt till fånga genom svek. För att bli frigiven
lovade han att fylla sitt stora fängelserum med guld så
högt som han kunde nå med handen. Trots att
spanjorerna lovat honom friheten fortsatte de att hålla
honom fängslad, även sedan de fått denna väldiga
lösensumma. Atahualpa dömdes slutligen att brännas på
bål. En munk lovade honom att han skulle bli strypt
i stället för levande bränd, om han övergick till kristendomen.
Inkarikets siste härskare, Atahualpa, undgick att bli bränd
genom att i sista stund omvända sig till kristendomen. Han
fick då nåden att bli strypt i stället.
Atahualpa döptes och fick i dopet namnet
Juan. Och den gången höll spanjorerna ord, den siste
inkan blev strypt. Förtvivlade försök av
inkaindianerna att motstå spanjorerna kvävdes i blod. De
yppersta frukterna av inkakulturen sopades bort av
conquistadorernas aldrig mättade rovlystnad och guldtörst.
(Den samtida framställning av Cuzcos erövring som
återges på s. 75 ger en uppfattning om spanjorernas
framfart.)
En sönderslagen högkultur
Den 27 augusti 1520 besåg målaren Albrecht Dürer
i Bryssel de där utställda skänker, som Montezuma
sänt till kejsar Karl V genom Cortez. Han beskriver
dem i sin resejournal, omtalar att de värderats till
100 000 gulden och tillägger: »Jag har i hela mitt liv
icke sett något som så fröjdat mitt hjärta som dessa
underbara och konstrika saker och jag förundras över
den utsökta skickligheten hos dessa människor i ett
främmande land.» Liknande uttryck för häpen
beundran hörde man också överallt, där den stora
mexikanska utställningen drog fram på sin Europaturné
1952. Vår tid fängslas i särskilt hög grad av det
säll
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
