Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur — de många språkens land - Från Rigveda till Tagore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 738 INDIENS SPRÅK och LITTERATUR __________________
marathi (21 milj.). Det indiska språk som allmänt
används över stora delar av Indien och Pakistan för
förbindelse mellan folk som talar olika språk är
hindustani, eller hindi i vid mening. I Indien är det
(tillsvidare jämte engelska) republikens officiella språk
och kallas som sådant hindi (höghindi). Det skrivs
med devanagari, ett indiskt alfabet som i sin moderna
form inte skiljer sig avsevärt från den skrift som en
stor del av den gamla sanskritlitteraturen
nedtecknades med. Språket kallas ur du som officiellt tungomål i
Pakistan, och där skrivs det med persisk (arabisk)
skrift. Hinduerna hämtar vetenskapliga termer till
hindi från sanskrit, på samma sätt som
vetenskapsmännen i Västerlandet ständigt hämtar nytt gods från
grekiska och latin. Muhammedanerna berikar
däremot sitt urdu med material hämtat ur
persisk-arabisk källa. På så sätt har Indien och Pakistan två skilda
officiella språk, skrivna med två skilda alfabet, som
hämtar sina ord för nya företeelser från skilda håll.
Talad hindi och urdu skiljer sig emellertid inte mer
ifrån varandra än att de gott och väl kan betraktas
som ett språk. På denna grund kan man påstå att
hindi (hindustani, hindi-urdu) är gemensamt
skriftspråk för bortåt 150 miljoner människor, och
nationellt hjälpspråk för sammanlagt dubbelt så många,
och därmed är det det tredje språket i världen,
närmast efter kinesiska och engelska.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
Engelskan intar fortfarande, som nyss antyddes, en
viktig plats i indiskt kulturliv. Ännu har man inte
hunnit ge ut alla kursböcker för universitet och
högskolor på de egna språken, och mycket av
universitetsundervisningen försiggår fortfarande på engelska;
i högre domstolar och i vissa mellanstatliga relationer
härskar alltjämt engelskan. Vidare har en mängd
engelska lånord under årens lopp trängt in i hindustani.
Man strävar nu att så gott det går rensa språket och
göra det nationellt.
Vad de enskilda indiska delstaterna beträffar, har
var och en fått frihet att själv välja antingen hindi
eller ett eller flera inhemska språk till statens
officiella språk. Man kan förstå att det kan bli besvärligt
för ett barn som talar något litet minoritetsspråk och
som i skolan måste lära ett eller kanske två officiella
statsspråk förutom sitt eget, och som vidare för att
bli delaktig av högre bildning och för att kunna nå
kontakt med folk i andra indiska stater måste lära
sig hindi och dessutom engelska. Man måste dock
komma ihåg att likheten mellan de olika ariska språken
i många fall är så stor att inlärandet, eller åtminstone
förståelsen, avsevärt underlättas.
Även i Europa talas ett ariskt språk. Det är
zigenarnas rommani, som de själva kallar det. Zigenarna kom
till vår världsdel under medeltiden. De kan kallas
Europas enda »arier».
Från Rigveda till Tagore
Alexander den stores tåg till Indien, som vi
västerlänningar har vant oss att betrakta som ett
enastående storverk, finns knappast omnämnt i indiernas
egna skrifter. De hade föga intresse för vad vi menar
med historia, och detta har medfört att alla indiska
tidsbestämningar är ytterst ovissa. Före Buddhas tid
finns just ingenting att ta fasta på. Språkforskare och
arkeologer trevar sig bakåt i mörkret, men någon
klarhet om när den äldsta indiska litteraturen kom till står
inte att vinna. Den skrift som nyligen har påträffats
bland ruinerna av den uråldriga indiska kultur som
blomstrade före den ariska invandringen har ingen
lyckats tyda på ett tillfredsställande sätt. Därför är vi
också mycket ovissa om i vad mån dess föreställningar
kan ha levt kvar i det Indien vi känner.
Arierna anses ha inlånat sitt alfabet från semitiskt
håll tidigast omkr. 800 f. Kr. Dessförinnan var
traditionen muntlig. Troligt är att den hade åtskillig
folklig epik att förmedla, men vad som nu finns kvar
är vedasamlingarna, i manuskript som bara är ett
eller annat hundratal år gamla. Viktigast bland dem
är Rigveda. Den innehåller över tusen hymner av vilka
flera anses kunna ha en ålder av minst fem tusen år.
De är skrivna på fornindiska, det språk som sedan
kom att kallas sanskrit och som fick sin slutgiltiga
stadga främst genom Paninis genialiska grammatik
(antagligen omkr. 300 f. Kr.). Den gudavärld de
handlar om har många, fast kanske till stor del tillfälliga,
likheter med både Olympen och Valhall. De flesta
hymner hade den praktiska uppgiften att göra tjänst
vid offer och ceremonier. De är därför rätt enformiga
och vittnar mera om brahmanernas makt än om deras
poetiska skaparkraft eller skarpa tankeförmåga.
Episka fragment och sporadiska försök att ge en
världsförklaring tyder emellertid på att mycket fanns som
nu har gått förlorat. Det ligger nära till hands att gissa
på uråldriga mysterier som grund för den filosofiska
spekulation vari indierna senare har utmärkt sig mer
än något annat folk.
Hur denna spekulation i vissa högre kretsar kom
att avlösa både den primitiva gudatron och det
övermåttan komplicerade offerväsendet är omöjligt att
veta. Ett och annat skulle måhända kunna tyda på att
adeln eller krigarna fann brahmanerna alltför
makt-lystna och beslöt sig för att tänka själva. Tidigt
förefaller det ha varit brukligt att indier efter fullbordat
värv i familjens och statens tjänst drog sig tillbaka
till skogsensamheten för att som asketer och eremiter
ägna sig åt att söka sanning och vinna helighet. Om
deras strävanden handlar »skogsböckerna», och ännu
mera berömda är de likartade Upanishaderna, som
anses ha tillkommit undan för undan vid tiden omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
