Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur — de många språkens land - Den klassiska sanskritåldern - Litteratur på olika språk - Indiska oceanen — monsunernas hav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174° INDISKA OCEANEN
som krävdes av litteraturens män under den klassiska
tidsåldern. Men det fanns gott om hjälpmedel.
Praktiskt uppställda lexikon gjorde det lätt att hitta de
ord som stämningsläget och metern krävde. Den för
alla poeter så viktiga kärlekskonsten kunde inhämtas
i Kamasutra, en pedantisk lärobok i sexualkunskap
från något av vår tideräknings första århundraden.
En ambitiös skald måste ideligen visa sin lärdom och
sin virtuositet i handhavandet av de ytterst
invecklade versmåtten. Mest yvdes den som inte kunde
förstås utan kommentarer, och det allra finaste var om
ett poem genom ett listigt bruk av ordens
dubbelbetydelser kunde fås till att handla om ett par tre olika
saker på en gång. Efter den klassiska tidens slut
möter en folkligare ton hos den siste store
sanskritlyrikern, Yayadeva, som på noo-talet skrev
Gitago-vinda, en starkt sensuell och rikt rimmad dikt om
guden Krishnas kärlek.
Det artificiella draget möter också i den klassiska
tidens sparsamma prosa, t. ex. hos 500-talsberättaren
Dandin. Hans mycket uppskattade noveller skildrar
realistiskt, cyniskt och satiriskt livet i den undre
världen och överflödar av spännande äventyr. De är
infattade i en ramberättelse, en teknik som är oss
välbekant från Tusen och en natt och Decamerone. Att
indiska fabelsamlingar fann väg västerut bevisas av
talrika lån hos våra medeltidsförfattare. Dandins
efterföljare drev den språkliga virtuositeten så långt att
deras romaner endast med största svårighet kan
begripas ens av sanskritexperter. Bilden av den
klassiska epoken vore ofullständig utan åtminstone en
hänvisning till den teologiska och filosofiska
spekulationen, vars främste representant var Shankara (omkr.
800).
Litteratur på olika språk
Inte ens i det klassiska dramat talades sanskrit av
andra än de mest högtstående männen. De övriga fick
nöja sig med folkliga dialekter. När vår högmedeltid
började var sanskrit redan ett stelnat lärdomsspråk,
ungefär som latinet här. Följden blev att olika
litteraturer uppstod inom de olika språkområdena. På hindi
skrev under 1400- till 1600-talet många framstående
mystiker, oftast djupt påverkade av bhaktiidealet.
Omkr. 1500 sökte vävaren och skalden Kabir finna
det gemensamma för hinduism och islam och blev
högt skattad i båda lägren. Efter honom följde sådana
oerhört beundrade skalder som Sur Das,
versmelodins mästare, och Tulsi Das, epikern som man
alltjämt kan utantill i Indien. Också mahratternas språk
har använts av otaliga helgon och poeter. En parafras
av Bhagavadgitå gjordes redan på 1200-talet av en
berömd mahrattdiktare.
Bengalerna fick sin egen epik, till stor del av
översättningar från sanskrit. På 1800-talet började
man ta djupa intryck av engelsmännen. Chatterij
skrev historiska romaner i Walter Scotts anda,
blankversen och sonetten infördes. För en nationell
renässans verkade Rabindranath Tagore, fastän själv
genomträngd av europeisk bildning. Han översatte
egenhändigt sina praktfullt rimmade bengaliska
dikter till engelsk fri vers och sökte i sina
livsåskådnings-böcker slå en brygga mellan öst och väst. Kanske mest
tack vare nobelpriset han fick 1913 har han blivit mer
känd i Västerlandet än någon annan modern indisk
diktare. Ännu större berömmelse vann Gandhi, fast
på andra områden. Denne politiker som förkastade
politikens vanliga medel, våldet, och detta
national-helgon som ivrade för så många praktiska mål var
emellertid också en betydande författare på
gujarati-språket, sedan gammalt använt av asketiska jainister
och fullkomnat av ett stort antal utmärkta skalder
och skaldinnor.
Helt naturligt har det europeiska inflytandet på
indisk kultur växt sig mycket starkt under
engelsmännens herravälde, fastän det i stor utsträckning har
vänts mot dem själva. Västerländsk nationalism och
socialism har på olika sätt brutit sig mot inhemska
idéer eller ingått förening med dem. Den moderna
indiska romanen kan vara realistisk eller fantastisk, den
kan yrka på revolt eller reformer. Lyrik och
dramatik skrivs i både gammal och ny stil. Sist men inte
minst fortsätter de tidlösa tankeexperimenten med
det tidlösa ungefär på samma sätt som när
upanisha-derna kom till, även om också här europeiskt
inflytande har gjort sig gällande.
MONSUNERNAS HAV
InDISKÅ OCEANEN. Det stora havsområdet
mellan Afrika, Asien och Australien kallas Indiska
oceanen och begränsas mot Atlanten av den meridian, som
går genom Afrikas sydspets, och mot Stilla havet av
meridianen genom Tasmaniens sydligaste udde. Det
är det minsta av de tre världshaven, ca 75 milj, km2,
däri inberäknade Röda havet och Persiska viken.
Bottenreliefen domineras av den långsträckta,
nord
sydliga centralindiska ryggen, som söderut fortsättes
av Kerguelen-Gaussbergryggen ända ned till
Antarktis. På ömse sidor om denna undervattensrygg
påträffas flera stora, av något grundare havsområden
åtskilda djupbäcken, västerut bl. a. utanför Somaliland
och söder om Australien. Indiska oceanens medeldjup
är större än Atlantiska oceanens och uppskattas till
3 900 m. Det största djupet, 7 455 m, har uppmätts
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
