Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Infanteriet — markstridskrafternas kärna - Gustav II Adolf moderniserar infanteriet - De första eldhandvapnen - Avfyringsanordningarna förbättras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1756 INFANTERI
MARK STRIDS KRAFTERNAS KARNA
INFANTERIET. Med undantag för kortare perioder
har infanteriet - eller, som det fordom kallades,
fotfolket - sedan äldsta tider utgjort den största och
viktigaste delen av stridskrafterna till lands. Det
indelades redan under antiken i tungt och lätt infanteri.
Det förra var beväpnat för närstrid med svärd, yxa,
lans e. d. och var till sitt skydd utrustat med hjälm,
harnesk, brynja och sköld m. m. Det grupperades i
kompakt slagordning utan nämnvärd taktisk
indelning, såsom den rektangulära grekiska falangen, den
djupa germanska fylkingen och den massiva spanska
fyrkanten. Dessa förband hade endast ringa
manöverförmåga och kunde blott uppträda på jämna, öppna
fält och förflyttas rakt framåt eller bakåt, om icke
sammanhållningen skulle gå förlorad. Det lätta
infanteriet var utrustat med kastvapen, såsom spjut, båge,
slunga och armborst, senare även eldhandvapen. Det
förde striden på avstånd och var grupperat i spridda
hopar framför och på sidorna av det tunga infanteriet.
Gustav II Adolf moderniserar infanteriet
Under riddarväsendets glansperiod förlorade
infanteriet i betydelse jämfört med rytteriet, men
eldvapnens tillkomst och bondehärarnas - särskilt de
schweiziska och svenska - framgångsrika
bekämpande av furstemakten innebar mot slutet av
medeltiden infanteriets renässans. Under nyare tiden
fortsattes och fulländades den utveckling av slagtaktiken,
som begynt redan under antikens senare del, bl. a. i
form av den lättmanövrerade romerska kohorten. I
Nederländerna uppdelades de tunga, defensiva
spanska fyrkanterna i mindre enheter, som smidigt kunde
dirigeras på slagfältet. I Sverige experimenterade
redan på 1560-talet Erik XIV med liknande formationer,
ehuru han saknade förmåga att rätt utnyttja dem på
slagfältet. I stället blev Gustav II Adolf den stora
nydanaren på det taktiska området, där han bl. a. genom
sina lättmanövrerade brigader fulländade den
nederländska taktiken och lade grunden till sina segrar.
Vår nuvarande organisation i bataljoner, kompanier
och plutoner kan härledas från denna tid. En del
svenska infanteriregementen är ännu äldre och torde vara
bland de äldsta i världen, t. ex. Svea Livgarde, vars
anor går tillbaka till tidigare delen av 1500-talet.
Under 1700- och 1800-talen tunnades infanteriets
grupperingsformer ut ytterligare och blev
småningom i lineartaktiken en enda sammanhängande
skyttelinje. Första världskrigets erfarenheter och
vapenverkan, särskilt i fråga om kulsprutor och artilleri,
gjorde stridsgrupperingen ännu glesare.
Under andra världskriget utvecklades
infanteritaktiken i riktning mot ytterligare glesa former och
större rörlighet, bl. a. genom motor- och flygtransport.
Eldkraften ökades genom större antal automatvapen
samt genom nära samverkan med artilleri,
stridsvagnar och flyg.
De första eldhandvapnen
De förändringar, som under århundradenas lopp
ägt rum ifråga om infanteriets grupperingsformer,
taktik och stridsmetoder, har till största delen berott
på vapenteknikens utveckling. De första eldvapnen,
som tillkom på 1300-talet, då krutet började användas,
utgjordes av rör, baktill försedda med skaft. Vid
eldgivning tog skytten skaftet under ena armen och
antände krutet med en brinnande lunta. Ibland var
vapnet försett med en hake, som stöddes mot något fast
föremål; det kallades därför hakebössa.
Dessa äldsta bössor - benämningen gevär infördes
först långt senare - hade en kaliber av omkr. 25 mm
och laddades från mynningen. För avfyringen
fordrades en särskild krutmängd, som hälldes i en
fördjupning på pipan, fängpannan, vilken var förbunden
med den del av loppet, där drivladdningen låg.
Eldhastigheten var högst ett skott var femtonde
minut och träffsannolikheten var så låg, att man
först på omkr. 30 m kunde påräkna någon
nämnvärd verkan.
Dessa första primitiva eldhandvapen saknade
praktisk betydelse. Förbättringarna lät dock inte vänta på
sig och snart fick dessa vapen allt större användning.
Avfyringsanordningarna förbättras
Bössans vikt minskades betydligt, och dess bakre
del utformades till en kolv, som kunde sättas an mot
axeln. Den främre delen stöddes mot en gaffel.
Avfyringen utvecklades genom införandet av s. k. lås.
Genom att sätta fast luntan i en särskild hållare, som
medelst avtryckaren fördes till fängpannan, erhöll
man luntlåset. Det med gaffel och luntlås försedda
vapnet kallades musköt.
Andra gevärslås var hjullåsen, där antändningen
skedde genom friktion mellan svavelkis och ett
roterande stålhjul, och flintlåsen, som utlöste en gnista
genom att en flinta slog mot ett eldstål. De användes
jämsides med luntlåsen främst av rytteriet.
Eldhastigheten ökades betydligt genom dessa anordningar,
som dominerade under 1700- och början av 1800-talet,
och uppgick ända till 4 skott i minuten.
Omkring 1800 konstruerades de första »kemiska»
låsen, där antändningsmedlet var ett kemiskt ämne.
Ur dem utvecklades snart slaglåsen, i vilka
antändningen skedde genom slag mot en knallhatt, dvs. en i
en tunn kopparhylsa innesluten tändladdning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
