Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islands språk och litteratur — Nordens stora forntidslitteratur - Sagorna om Gunnlaug Ormtunga och Laxdalingarna - Njals saga - Sagornas karaktär - Den kristna litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l800 ISLANDS SPRÅK och LITTERATUR __________________
kat mest svarade hon: »Honom var jag värst emot som
jag älskade mest.»
Njals saga
Som sagodiktningens höjdpunkt kan man i många
avseenden betrakta Njals saga. Den börjar med en
lång serie dråp, en sorts skytteltrafik för att
släkthämnden skulle få sitt. I centrum står Hallgerd, en
hårfager, högväxt och hårdsint kvinna, vars lust det
var att egga männen till stordåd. Mer eller mindre på
hennes inrådan blev hennes två första män dräpta i
tämligen snabb följd, därpå gifte hon sig med den
hö-viske och tappre Gunnar på Lidarände. Men det fanns
inte den man skapt som kunde handskas med henne.
Hon ställde ideligen till förtret, och slutet blev att
också Gunnar dräptes av de fiender hon hade skaffat
honom på halsen. Inte ens den vise Njals råd kunde
rädda honom. Njal är en av sagornas mest
genomtänkta skapelser. Han var skägglös, vilket man gärna
hånade honom för, men alla måste ändå böja sig för
detta mönster av besinningsfullhet mitt i en vildsint
tid. Hans hustru Bergtora hade åtskilligt kvar av de
isländska kvinnornas ärekära blodtörst, även om
makens goda inflytande till sist lyckades tämja henne.
Bland sönerna är Skarpheden en gestalt som man
aldrig glömmer. Redan utseendet var lovande: bleka
och skarpa drag, med näsan krökt över en hånfull
och ful mun, vackra ögon och en stor och stark kropp,
tränad i alla idrotter. Han var lika fåmäld som
handlingskraftig, och ingen har bättre än han behärskat
den av islänningarna så högt beundrade
replikkonsten. Men handlingskraften och den vassa tungan blev
hans olycka. Stick i stäv mot sin fars vilja hade han
dräpt en på alla sätt framstående man, och den
förlikning som Njal trots allt hade fått till stånd
spolierade han genom några oförskämda ord. Sent en kväll
kom anfallet. »De tänka nog», sade Skarpheden, »att
det varder deras bane om vi slippa undan - vad ock
är mycket troligt.» Njal menade, att man borde gå in
i huset och försvara sig där. Hans son Helge sade:
»Låtom oss göra som vår fader vill, det skall bäst
gagna oss.» »Ej är jag viss på det», sade Skarpheden,
»ty honom är nu döden nära, men väl kan jag göra min
fader till viljes och brinna inne med honom.»
Mordbrand blev mycket riktigt anlagd, och när elden hade
tagit sig uppmanade Flose, fiendeskarans anförare,
Bergtora att gå ut. Hon svarade: »Ung gavs jag åtNjal,
och honom har jag lovat att ett och samma skall gå
över oss bägge.» Sedan frågade hon Njal: »Vad skola
vi nu taga oss före?» »Vi skola gå till vårt sovläger»,
svarade han, »och lägga oss till ro. I lång tid har jag
haft vilan kär.» Härom sade Skarpheden: »Bittida går
vår fader i säng och det är ej att undra på - han är en
gammal man.» Så brann huset ner. I gryningen kom en
man ridande och sade: »Väldigt stordåd haven I här
övat.» »Både stordåd och illdåd skall man kalla det»,
svarade Flose, »men härvid är nu intet att göra.»
Sa
gan slutar med att Flose sent omsider vallfärdade till
Rom och fick avlösning av själve påven. Här liksom så
ofta annars faller till sist ett försonande ljus över den
bloddrypande historien.
Sagornas karaktär
Men i vad mån är sagorna historia? De personer
som omtalas har väl i allmänhet levat, och i stora drag
har kanske deras liv gestaltat sig så som det berättas.
Men ju mer man har forskat i saken desto mindre
har man blivit böjd för att i släktsagorna se muntligen
fortplantade berättelser ur livet. Snarare är de att
betrakta som diktverk, skapade av målmedvetet och
yr-kesskickligt arbetande konstnärer. Vilka dessa har
varit vet man inte, men man har ansett sig kunna
lokalisera dem kring vissa centra, stormansgårdar och
framför allt kloster. Isländska präster och munkar tycks
ha haft mycket starkare hembygdskänsla och
mycket svagare band med Rom än ämbetsbröderna på
fastlandet. Brytningarna mellan hedendom och
kristendom skildras med stor objektivitet, och av
fanatism finns inte ett spår. Något annat vore också
otänkbart. Det skulle bryta mot hela den isländska
berättartekniken. Författaren får aldrig träda fram med
pekpinnen. Han överlåter åt läsaren att dra slutsatserna
och fatta vad som sker i det som synes ske. Just detta
gör att den isländska litteraturen så fördelaktigt
skiljer sig från den medeltida berättarkonsten i övrigt,
där omständligheten och moraliserandet brukar vara
till ett sådant förfång för diktens verkan på nutida
läsare. Det är stilen som är islänningarnas styrka, både
i livet och litteraturen. Inte ett ord för mycket, inte
en falsk gest, inte en handling på måfå. Själva
händelseförloppet är tydligen starkt stiliserat. Vissa
motiv upprepas, varieras och utformas. Samspelet
mellan män och kvinnor följer gärna bestämda lagar,
kända ända från de halvt mytologiska dikterna om Sigurd
och Gunnar, Gudrun och Brynhild. Vad man först
och sist spelar om är guldet och äran, med livet som
insats. I många sagor ingriper övernaturliga väsen och
de dödas vålnader i spelets gång, men gudarna är det
inte mycket tal om. Den som ingriper mäktigast är
Vite Krist, när hans tid är inne.
Den kristna litteraturen
Då skapas också mycken rent kristen litteratur, men
den har inte lyckats fånga eftervärldens intresse i
samma grad som den halvhedniska. Hur högt den kunde
nå visar sig kanske bäst i Solsången, som i vissa
pap-pershandskrifter från 1600-talet har införlivats med
Eddan. Den är en starkt visionär dikt om dödskampen
och evighetslivet, ofta med klanger som kan påminna
om Voluspå och ännu mer om Havamal. Säkerligen är
den skriven på 1200-talet, vid den tiden då
sagodiktningen anses ha blomstrat som bäst. Första hälften av
detta sekel är också den isländska historieskrivning-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
