Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islands språk och litteratur — Nordens stora forntidslitteratur - Den kristna litteraturen - Nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Segerherrarnas skepp vänder hem efter slaget vid Svolder. Teckning av Werenskiold ur Snorres Konungasagor. »Tagen är
Ormen Långe, fallen är Olav Tryggvesson» — Sven Tveskägg och Olof Skötkonung har segrat, och vikingaflottan stävar
hemåt i aftondiset.
ens guldålder. Här är Snorre Sturlassons
Konungasagor (efter inledningsorden också kallade
Heims-kringla, dvs. »jordens krets») det oöverträffade
mästerverket. Språkbehandling och berättarteknik visar
påfallande likheter med sagorna, hur stor
skillnaden än må vara mellan politik och statsmannavisdom
å ena sidan och familj eangelägenheter och
fabulerings-glädje å den andra.
De litterära glansperioderna brukar inte vara långa,
och var det inte på Island heller. Liksom den verkligt
stora poesin knappast kunde hålla sig vid liv efter
900-talets slut, så tycks förmågan att skriva bra
ätte-sagor i huvudsak ha varit inskränkt till 1200-talet.
Vad som sedan följde var »fornaldarsagor», till
största delen fria fantasier över förhistoriska motiv.
Många av dem har länge varit mycket uppskattade,
t. ex. sagorna om Ragnar Lodbrok och Orvar Odd.
Den som handlar om Frithiof den djärve blev mest
känd av alla tack vare Tegnérs omdiktning. I stort sett
vittnar dessa sagor om att den sanna skaparkraften
hade sinat och ersatts av ett begär att göra intryck
genom krafttag och fantastiska eller romantiska
utsmyckningar. Den religiösa diktningen fick ett
vackert tillskott vid mitten av 1300-talet, då den
bångstyrige munken Eystein skrev den poetiska framställning
av den kristna läran som blev mycket berömd under
namnet Lilja. Också här måste man emellertid
kom
ma ihåg att endast en ringa del av det som skrevs före
reformationen finns bevarat.
Nyare tiden
Den isländska renässansen satte in redan i slutet
av 1500-talet och kom till full utveckling under
följande århundrade. Den uppbars främst av lärda
biskopar och präster, med hjälp av en eller annan nästan
lika lärd bonde. Den folkliga och traditionsbundna
diktningen fortsatte så gott som oavbrutet. Under
1700-talet vann upplysningsidéerna terräng också på
Island, och sådana allmäneuropeiska berömdheter
som Milton och Pope översattes. En medveten
återgång till det nationella skedde på 1800-talet. Under
ett halvt århundrade var Matthias Jochumsson,
skald, dramatiker och översättare, ledare för en
romantisk riktning, som redan på 80-talet fick sin
motvikt i en av Brändes inspirerad realism. Denna i sin
tur möttes under följande årtionde av en
nationalistisk och spiritualistisk reaktion. På senare tid har både
katolicism och kommunism övat inflytande på den
isländska litteraturen, utan att den därför har avlägsnat
sig alltför mycket från sina uråldriga traditioner.
På detta är den mångsidige författaren Halldor
Laxness det bästa exemplet. Alltjämt är islänningarna
ett av världens mest boksynta folk. De känner att
arvet förpliktar, men det är inte någon tung plikt.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
