Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk musik — från Monteverdi till Verdi - Kyrklig sång och folkmusik - Operans historia börjar i Italien - Violinens fulländning förnyar musiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1824 ITALIENSK MUSIK
FRÅN MONTEVERDI TILL VERDI
Italiensk MUSIK. Den italienska musikkulturen
har haft enorm betydelse för det övriga
Västerlandet. Under 1600- och 1700-talen dominerade
italienska musiker och musikformer tidvis musikcentra som
Wien, Paris och London, och många utländska
musiker studerade hos italienska mästare. Från och med
början av 1700-talet började dock den tyska
instrumentalmusiken ta loven av den italienska, medan
operakonsten ännu in på 1800-talet mer eller mindre
påtagligt låg i händerna på sydlänningarna. I våra
dagar står det italienska musiklivet fortfarande högt,
men särskilt som skapande konstnärer har italienarna
fått träda tillbaka på den internationella arenan. En
kvarleva från »guldåldern» äger vi dock däri, att de
flesta vanliga musiktermerna ännu är italienska.
Kyrklig sång och folkmusik
Redan så tidigt som omkring år 600 grundade
påven Gregorius den store i Rom en Schola cantorum
(»skola för sångare»), och från denna spriddes den
enstämmiga solo- och körsången, den »gregorianska
koralen», ut över den kristna världen. Folkmusiken
och folkliga skådespel var betydelsefulla, och under
hela medeltiden uppstod en mängd olika en- eller
fler-stämmiga sångformer på folkets eget språk, bl. a.
mad-rigaler och (fram emot 1500) frottole. Den folkliga
konsten upptogs även vid de många rika furstehoven,
förfinades och intellektualiserades samt nådde sin
konstnärliga höjdpunkt under 1500-talet med
Wil-LAERT, A. GaBRIELI, MäRENZIO, GeSUALDO DA VeNOSA
och Monteverdi, vilkas verk ännu ofta sjunges.
Även inom kyrkan omhuldades den flerstämmiga
körsången. De andliga dignitärerna byggde inte
endast väldiga kyrkor och smyckade dessa med dyrbar
konst utan vårdade sig också med största intresse om
den sakrala tonkonstens renhet och förkovran. På
1500-talet skapade Palestrina sina berömda
flerstämmiga mässor, vilkas enkla och värdiga stil
(»Pale-strinastil») ofta anförs som exempel på idealisk
kyrkomusik. Palestrina fick många efterföljare (»Den
romerska skolan»): Anerio, Ingegneri m. fl., och deras
körstil har efterbildats ända in i vår tid. Under
1500-talet verkade även den »venetianska skolan»
(Wil-laert, G. Gabrieli m. fl.).
Operans historia börjar i Italien
Omkring år 1600 börjar operans långa historia, och
dess första utveckling skedde helt på italiensk botten.
Monteverdi var det första stora namnet, och från
århundradets mitt till gott och väl 1700-talets slut
dominerade mer eller mindre starkt den s. k.
»neapolitanska operaskolan». Det blev en sångens (»bel
canto») och inte mindre sångarnas gyllne tid. Men
också den italienska instrumentalmusiken utvecklades
i operakonstens hägn (»italiensk uvertyr»). Berömda
kompositörer var Alessandro Scarlatti, Porpora,
Jomelli, den förut nämnde Hasse samt ej minst den
i England verksamme tysken Händel, vidare Salieri,
Cherubint [kero-] och Spontini, vilka levde in på
1800-talet. En reaktion mot den storvulna och ofta
förkonstlade neapolitanska operan kom med Pergolesi
och dennes La serva padrona. I samma genre verkade
PicciNi [pitji’ni], CiMAROSA [tjima-] och Paisiello.
Jämsides med operan och under begagnande av
dess former, aria och recitativ, skapade italienska
tonsättare oratoriet och solokantaten; på detta område
tog dock tyskarna med tiden ledningen.
Violinens fulländning förnyar musiken
Till stråkinstrumentmusikens förnyande efter 1700
bidrog italienarna kraftigt. Ej blott berömda violiner
byggdes av mästare som Stradivari, Amati och
Guarneri (»Cremonesare»), utan även en högtstående
violinteknik utvecklades av Torelli, Veracini, Tartini,
Locatelli, Lolli samt betydligt senare Viotti och den
legendomspunne Paganini. Det italienska
violinspelets fulländning blev grunden för orkestermusikens
snabba utveckling och skapandet av konsertanta
former, concerto grosso och ur denna violinkonserten.
Mycket av denna gamla orkestermusik — liksom olika
former av kammarmusik för stråkinstrument —
spelas än i dag. Banbrytande tonsättare var Corelli och
Vivaldi. Andra tonsättare, vilka också skrev
symfonier, var Margello, Locatelli, Sammartini och
Al-berti. Berömd för sina klaversonater är Domenico
Scarlatti.
Under 1800-talet gick instrumentalmusiken tillbaka
i Italien, men inom operan tonsatte Rossini,
Doni-zetti och Bellini verk, som fortfarande spelas
världen över. Med Verdi (se d. o.) fick Italien slutligen
en operakompositör, som skapade en ny, fullödig
inhemsk musikdramatisk stil. Nuförtiden våldsamt
populära operor - dock utan djupare konstnärlig halt
-komponerades omkring 1900 av Mascagni [-an’ji],
Leoncavallo och Puccini [potji’ni]. De tillhörde den
naturalistiska riktning som kallas »verismen».
På tal om opera bör även några världsberömda
italienska sångare nämnas: Battistini, Caruso, Gigli, Titta
Ruffo, Ezio Pinza, Tito Gobbi, Adelina Patti, Luisa
Tetrazzini, Amelita Galli-Curci. Ryktbara dirigenter
är Arturo Toscanini och Victor de Sabata.
Instrumentalmusiken under 1900-talet företräds av
bl. a. Respighi, Malipiero och Casella samt bland
yngre tonsättare av Petrassi och Dallapiccola.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
