Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt — våra förfäders förnämsta näringsfång - Jakten avsåg även skydd mot farliga rovdjur - En furstlig och adlig sport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA FÖRFÄDERS FÖRNÄMSTA NÄRINGSFÅNG
JAKT. I vårt land har jakten gamla anor. Våra
äldsta förfäder levde i huvudsak av jakt och fiske liksom
vissa primitiva naturfolk gör ännu i dag. Men långt in
i senare tid, sedan åkerbruk och boskapsskötsel
blivit huvudnäringar, bibehåller jakten - framför allt
i mera avsides belägna landsdelar - sin karaktär av
viktig näringsgren för allmogen. Skinn av pälsbärande
djur var länge en av vårt lands viktigare
exportartiklar, och ända fram till början av detta århundrade
var t. ex. »norrlandsvilt» - tjäder, orre, järpe, ripa
och hare - vilket genom snaror fångades och försåldes
till de större städerna, en ej oväsentlig näringsgren
för Norrlands allmoge.
Jakten avsåg även skydd mot farliga rovdjur
Jakten hade emellertid ännu så sent som i början av
1800-talet dessutom en annan viktig uppgift, nämligen
att skydda boskap och hemdjur mot rovdjur, framför
allt mot de s. k. stora rovdjuren - björn, varg, lo och
järv - vars systematiska efterhållande var en
nödvändig förutsättning för lanthushållningens dåtida
bedrivande. Om de stora rovdjurens intrång i
lanthushållningen får man ett begrepp, när man erfar, att
ännu så sent som 1829 dödades på ett år inom 17 av
rikets län av rovdjur ej mindre än 465 hästar, 3 108
nötkreatur, 19 104 får och getter samt 2 504 svin.
Om än allmogens rätt att för egen del idka jakt på
småvilt och matnyttigt vilt genom tiderna varit
underkastad lagstiftningsbestämmelser, har dock allmogen
ända intill senare hälften av 1800-talet genom
jaktlagstiftningen varit skyldig att biträda såväl med
hållandet av diverse fångstanstalter för de stora
rovdjurens efterhållande som ock att personligen deltaga i
de stora s. k. skalljakterna på rovdjur, som
anordnades i rikets olika delar. Dessa jakter leddes av
konungens eller statens jägeribetjäning, och ofta deltog
flera tusen man däri som drevfolk.
En furstlig och adlig sport
Jakten, som i tidernas ursprung var ett näringsfång
eller en åtgärd till skydd för boskap och hemdjur, fick
emellertid mycket tidigt en rent sportslig betoning.
Furstar samt adel och i viss mån även präster - eller
de privilegierade stånden - drev jakten inte blott som
näringsfång utan alltmera som sport och för
rekreation. Historiskt vet man sålunda, att Olov Skötkonung
redan på 1 ooo-talet bedrev en så exklusiv sport jakt
som jakt med falk, vilket också, ehuru långt senare,
drottning Kristina gjorde, från vars tid de s. k.
falke-nerarboställena ännu i dag finns kvar. Till historiskt
ryktbara jägare bland svenska regenter får väl vidare
hänföras de för sina djärva björnjakter kända
kungarna Karl XI och Karl XII samt Gustaf V med sina
älgj akter.
En detalj av den berömda jaktfrisen i »Kung Eriks gemak» på Kalmar slott: bönder på vildsvinsjakt. Vildsvin fanns allmänt
i Sverige under stenåldern, utrotades, men har senare då och då inplanterats för jaktändajnål.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
116—408871 IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
