Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jenne d’Arc — jungfrun av Orléans - En bondflicka tar befälet - Kröningen i Reims, höjdpunkten på Jeannes bana - Från kättardom till helgonförklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1842 JEANNE D’ARC
Jeanne d’Arc tas tillfånga utanför Compiègne. Samtida
miniatyr.
JUNGFRUN AV ORLÉANS
Jeanne d arc föan’ dar’k]. Sällan har ett land
befunnit sig i en mer fruktansvärd situation än
Frankrike på våren 1429. Det stod mitt uppe i det så
förödande Hundraårskriget med England. De engelska
erövrarna, som satt sig i besittning av norra Frankrike
med huvudstaden Paris, belägrade Orléans [årleang,j
för att underlägga sig de ännu fria delarna, och från
öster trängde burgunderna fram. Fransmännen själva
var modfällda och inbördes splittrade, och den
rättmätige men okrönte innehavaren av tronen, Karl VII,
låg overksam med sitt hov i staden Chinon [sjinång/].
En bondflicka tar befälet
Då hände det en dag i början av mars, att en
ryttar-trupp stannade framför vindbryggan till det kungliga
slottet. I spetsen red en 17-årig flicka, klädd i
manskläder och med svärd vid sidan. Det var Jeanne d’Arc,
dotter till en bonde i Domremy [dångr3mi’]. Ända
från sitt trettonde år hade Jeanne haft uppenbarelser,
och »hennes röster» hade nu manat henne att draga
ut för att befria det nödställda Frankrike.
Hennes märkvärdiga utseende och självsäkra sätt
väckte genast uppseende, och slottssalen var fylld av
nyfikna, då hon fördes in. Inför den egendomliga
flickans trosvisshet tystnade skämtet, och Karl VII
tycktes övertygad om hennes kallelse. Hon fick befälet
över en trupp soldater och ilade till Orléans’
undsättning.
Genom en djärv kupp beredde sig Jeanne d’Arc
tillträde till den belägrade staden, livade försvararnas
mod och ledde framgångsrika utfall. Engelsmännen
uppgav belägringen och drog norrut. Den franska
hären följde efter och berövade fienden den ena
ställ
ningen efter den andra. Överallt syntes Jeanne d’Arc
i främstadinjen, kommenderande och uppmuntrande.
Obestridligen vär den unga flickan i besittning av stora
militära gåvor, om också hennes största betydelse låg
på det psykologiska planet.
Kröningen i Reims, höjdpunkten på Jeannes bana
Jeanne d’Arcs uppträdande åstadkom en fullständig
omkastning av läget. Fransmännen, som i henne såg en
hjälpare från himmelen, samlades till enig kamp mot
inkräktarna, och engelsmännen vek förfärade tillbaka.
Den 17 juli 1429 blev Karl VII krönt i det befriade
Reims [rängs] under enastående högtidligheter. Vid
hans sida stod Jeanne d’Arc klädd i en lysande
rustning och med sitt berömda vita standar i handen. På
några få månader hade hon rest Frankrike ur det
djupaste förfall, ryckt folket med sig och drivit undan
den förut så överlägsne fienden. Kröningen i Reims
var höjdpunkten på Jeannes sagolika bana. Sedan
följde motgångar och prövningar intill det bittra
slutet. Karl VII var svag och vankelmodig, och många
bland hans rådgivare motarbetade direkt
»jungfruns» inflytande. Fienderna fick tid att återhämta
sig, medan Jeänne förgäves sökte genombryta den
mur av feghet, intriger och egennytta som restes i
hennes väg.
Först på våren 1430 kunde hon återupptaga
krigsföretagen, men hennes verksamhet förlamades
alltjämt av regeringens svaghet. Med en liten styrka sökte
hon undsätta det belägrade Compiègne [kångpjänj’j
i norra Frankrike, men där blev hon överrumplad och
tillfångatagen av burgundiska trupper. Dessa sålde
henne till de förtjusta engelsmännen, som efter en tid
överlämnade henne till en kyrklig domstol, ledd av en
ur engelsk synpunkt pålitlig fransk biskop, Cauchon
[kåsjång4
Från kättardom till helgonförklaring
Anklagelsen lydde på kätteri, och domarna sökte
under hård press förmå den plågade flickan att förneka
sina rösters gudomliga ursprung. I det längsta var
Jeanne ståndaktig och sviktade först när dödsdomen
upplästes. Hon samlade sig dock snart, återtog alla
»avsvärjelser» och mötte med storartad själsstyrka
döden på bålet (30 maj 1431).
Jeanne d’Arc var död, förrådd av sina egna
landsmän, men hennes verk var oförgängligt. Den franska
nationalkänslan hade blivit väckt, och inte långt efter
»jungfruns» död var befrielseverket fullbordat.
Hon hade blivit dömd till bålet av en kyrklig
domstol. Men fransmännen såg i »Jungfrun av Orléans»,
som hon allmänt kallades, ett helgon. Först 500 år efter
hennes död på kättarbålet förklarades hon dock
högtidligen av påveii för ett av den romerska kyrkans
helgon, och hennes namn inskrevs i den gyllene boken
bland martyrer och trosvittnen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
