Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem — den heliga staden - Stadens växlande öden under vår tideräkning - Jesuiter — Jesu sällskap och dess grundare - Pagen blir riddare - Riddaren möter sitt öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUITER 1845
kunde dock inte hålla staden mer än i knappa 100 år,
och sedan har olika muhammedanska härskare åter
haft herraväldet över Jerusalem fram till våra dagar,
sist turkarna, som erövrade Palestina 1517. Det första
världskriget förändrade här som mångenstädes läget;
1917 intog engelsmännen under general Allenby
Jerusalem, som sedan var huvudstad i det engelska
mandatväldet i Palestina till 1948. Under de
judisk-arabiska striderna, som tog sin början hösten 1947
förvandlades Jerusalem ånyo till krigsskådeplats.
Största delen av Jerusalem med den gamla staden
ligger betagande vackert på en bergsplatå, som
sluttar ned mot Kidrondalen. Den indelas i fyra stora
huvudkvarter, det muhammedanska, kristna, judiska
och armeniska. Gatorna i den gamla staden, som
omges av en på 1500-talet uppförd stadsmur, är
slingrande och trånga med typiska överbyggda basarer
och gör ett starkt österländskt intryck; på grund av
den starka sluttningen är de på långa sträckor byggda
i trappavsatser, som omöjliggör all trafik med fordon.
De intressantaste monumentalbyggnaderna är
Klippmoskén på den 22 tunnland stora tempelplatsen, som
ytterligare rymmer Aksamoskén, en sjuskeppig
basilika, ursprungligen en kristen kyrka, samt Gravkyrkan.
Den senare består av två huvudavdelningar: en
rotunda i väster, som upptill krönes av en väldig kupol,
och en rektangulär kyrka i öster, som utgör en grekisk
katedral. Gravkyrkan ligger på samma plats som den
av Konstantin uppförda men stammar i sin nuvarande
gestalt från början av 1800-talet, då den gamla
kyrkan härjades av eld. Noggranna forskningar gör det
sannolikt, att den verkligen ligger på samma plats där
Golgatas kulle och Jesu grav varit belägna.
Jerusalem är emellertid inte blott en helig stad för
kristna, judar och muhammedaner. Just denna
egenskap har i vår tid gjort staden till ett storpolitiskt
tvisteämne. För judarna framstår Jerusalem i ett
förklarat ljus som Sion, Davids stad, ett omistligt fäste
för den nya judiska nationalismen; för araberna är
staden den näst dyrbaraste efter Mecka, »al-Kuds»,
den heliga, från vilken enligt legenden Muhammed
uppsteg till himlen och en för dem lika omistlig del av
det arabiska stamområdet. Den religiösa lidelsen har
ofta flammat högt i Jerusalem och regelrätta
slagsmål har utkämpats t. o. m. på de heliga orterna mellan
olika kristna riktningar; arabisk och judisk
nationalism har nu gjort staden till en stridslinje och delat
den i två av taggtrådsnät och bevakningslinjer åtskilda
städer. 170 000 judar bebor de västra, nya stadsdelarna,
som ligger innanför Israels demarkationslinje enligt
vapenstilleståndsavtalet den 3 april 1949 med de
förenade arabstaterna. I januari proklamerades också
Jerusalem som Israels officiella huvudstad. Men själva
den gamla stadskärnan är i arabernas hand och i
realiteten införlivad med det arabiska kungariket
Jordanien. Stadens framtida status är ännu i slutet av
1954 höljd i dunkel. (Se även artikeln Israel och
Jordanien.)
JESU SALLSKAP OCH DESS GRUNDARE
JESUITER. »Ändamålet helgar medlen» är väl den
sats som för flertalet svenskar karakteriserar vad en
jesuit är för något. I Fältskärns berättelser fick vi
redan som barn bilden inskärpt av den dolske
svartrocken Pater Hieronymus, som bar dolken gömd i sitt
krucifix, redo att mörda hjältekonungen.
Denna mörka bild av jesuiter och jesuitismen saknar
ingalunda motiveringar i verkligheten. Men det är en
ensidig och därför också falsk bild. För att förstå
jesuitismen och den stora roll jesuiterna spelat inom den
katolska kristenheten under mer än fyra sekler måste
man först lära känna den ryktbara munkordens
gåtfulle grundare, Ignatius av Loyo’la (1491-1556).
Kan han kallas »en äkta spanjor», denne viljestarke
fanatiker, själarnas och samvetenas betvingare?
Borgen Loyola, där Ignatius föddes 31 maj 1491 som den
åttonde sonen till don Beltram de Lazcano, ligger inte
i det egentliga Spanien utan i en liten baskisk provins
i Pyrenéerna. Man har framhållit, att baskerna i
motsats till de »äkta» spanjorerna är handlingens män,
som skänkt landet en rad djärva sjöfarare och krigare,
duktiga organisatörer och affärsmänniskor. På
djärv
het och företagsamhet led Ignatius ingen brist, men
hans mest framträdande egenskaper var dock
ärelystnad, självbehärskning och en viljestyrka som
medförde en nästan hypnotisk makt över hans omgivning.
Pagen blir riddare
Ignatius fick en förnäm adelsmans uppfostran som
page hos en av Spaniens rikaste grander, don Juan
Velåzquez. Hans ärelystnad närdes bland annat av den
populära romanen om den ädle Amadis’ stolta
riddar-bragder och kärlek till den sköna Oriana. Den unge
pagen Ignatius drömde om att bli samtidens mest
lysande riddare. Han övade sig därför flitigt i vapnens
bruk men hade också tid till kärleksäventyr och
lättsinnigt leverne. Sedan don Juan fallit i onåd, tog
Ignatius anställning som löjtnant i vicekonungens av
Na-varra livgarde. Det var i denna egenskap han gick till
mötes den stora vändpunkten i sitt liv.
Riddaren möter sitt öde
Kommendanten på citadellet i Pamplona skulle en
gång (våren 1521) försvara sig mot en överlägsen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
