Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III — en svensk renässanskung - En väldig byggherre - En verkligt kulturfrämjande regent - Johnson, Eyvind — idealist och skeptiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHNSON 1853
rådet; han hade satt sig noga in i den italienska
renässanskonsten och sysslade själv med ritningar och
planläggningar. »Med full rätt», säger August Hahr,
»kan han betraktas som medelpunkten i den
intressanta konströrelse, som under hans tid uppstod.»
Från Tyskland och Nederländerna inkallade han
skickliga byggmästare och andra konstnärer: nederländama
Willem Boy och Baptista van Uther samt tre
medlemmar av familjen Pahr från Mecklenburg hör till de
mest kända namnen.
Med sin pietet för allt gammalt intresserade sig
Johan för restaurering av äldre kyrkor. Den gamla
grå-brödrakyrkan i Stockholm (nuvarande
Riddarholms-kyrkan) lät han reparera, och han lät bygga det
nuvarande koret i gotisk stil. Då Uppsala domkyrka 1572
drabbats av en svår eldsvåda, sattes omedelbart i gång
ett restaureringsarbete, som blev möjligt genom
Johans personliga ingripande. Själv skänkte han för
ändamålet 1 000 marker penningar, flera stormän följde
hans exempel, och 1585 var kyrkan färdig i betydligt
annat skick än före branden. Andra kyrkobyggnader
som iståndsattes under denna tid var domkyrkorna i
Västerås, Linköping, Skara, Åbo och Reval samt de
halvt förfallna klosterkyrkorna i Värnhem, Alvastra
och Vreta. Jakobs kyrka i Stockholm är, åtminstone i
fråga om planen, en nyskapelse från denna tid. De
slotts- och fästningsbyggen som påbörjats under
Gustav Vasas och Erik XIV:s tid - Vadstena, Uppsala,
Gripsholm, Kalmar - fortsattes och utvecklades
ytterligare i prakt och ståt. Den förnämsta nybyggnaden var
Borgholms slott; ännu visas den altan där kung Johan
brukade sitta och lyssna till näktergalens sång. Brå-
borgs slott i Östergötland byggdes till änkesäte åt
kungens andra gemål, Gunilla Bielke. Sitt största
intresse ägnade Johan dock åt Stockholms slott. Johans
tid är den ur konstnärlig synpunkt viktigaste
perioden i det gamla slottets historia; det var under dessa
år det antog en mera modern och praktfull gestalt.
Arbetet leddes först av svensken Anders Larsson,
sedan av Willem Boy, men kungen ingrep ofta själv
både som förslagsställare och som kritiker av
byggmästarens planer.
Även förnämliga skulpturverk tillkom under Johans
tid. Han lät beställa ett gravmonument över sin fader;
det utfördes i Antwerpen under Willem Boys
övervakande och uppsattes i gustavianska gravkoret i
Uppsala domkyrka. I denna lät Johan också inreda
jagel-lonska gravkoret med ett gravmonument över
drottning Katarina; där fick han också sitt eget monument,
som hans son Sigismund beställde i Danzig hos
bildhuggaren Wilhelm van der Blocke.
En verkligt kulturfrämjande regent
Visserligen översteg Johans byggnadsföretag landets
ekonomiska bärkraft och ådrog det svenska folket
betungande skatter, men eftervärlden, som kan se
resultaten, måste ge sitt erkännande åt den nitiska
omvårdnad han ägnade åt denna sida av svensk kultur. Vid
sidan av Gustav II Adolf och Gustav III står Johan III
i främsta ledet bland Sveriges kulturfrämjande
re-genter, och i det avseendet var han också typisk för sitt
tidevarv, renässansen.
Om Johan HI:s övertagande av kronan från sin
broder Erik XIV se art. om denne.
IDEALIST OCH SKEPTIKER
Johnson, Eyvind (f. 1900), har rykte om sig att
vara den mest komplicerade och den mest svårlästa
av det tidiga 1900-talets självlärda arbetareförfattare.
Han är komplicerad därför att han ständigt är på jakt
efter en livsåskådning, en formel, som samtidigt löser
både den enskilda människans och tidens allmänna
problem. Han är svårläst för den konservative och
ovane läsaren därför att han ständigt söker nya
uttryckssätt för de resultat han har att meddela oss från
sitt sökande.
Eyvind Johnsons väg till dikten var som för de
flesta proletärförfattare fylld av hårt arbete, svält och
osäkerhet på sig själv. Hans far var rallare men hade
köpt sig en liten gård i Svartsjöbyn nära Boden. Fadern
var sjuklig och vid fem års ålder togs Eyvind om hand
av släktingar i närheten av hemmet. Han säger själv
därom: »- när jag kom hem var det som en
besökande ... jag gick bort fast jag gick hem och gick hem
ibland när jag gick bort.» Vid 14 års ålder började han
sin väg ut i världen: han tog plats vid en gallringsbom.
Därpå följde diverse arbeten vid tegelbruk, sågverk,
höpress, m. fl. Viktig för hans utveckling var den tid
han arbetade vid en biograf. Han fick då tid att
tillfredsställa sin läshunger och fick impulser utifrån
genom journalfilmer etc. Under denna tid tillhörde han
ungsocialisterna. Är 1919 sökte sig Eyvind Johnson
till Stockholm i avsikt att bli journalist och få tid till
studier. Resan betydde en uppgörelse med det
förflutna och en orientering mot något nytt. I Stockholm
träffade han Rudolf Värnlund och Ragnar Holmström.
Tillsammans sökte de starta en litterär tidning, Vår
nutid, som levde sex nummer. Eyvind Johnsons bidrag
gick i vildromantisk stil. År 1921 gjorde han ett nytt
uppbrott och for till Tyskland. Han stannade ute på
kontinenten, mestadels i Berlin men även i Paris, i två
år. Han gjorde som tidigare: arbetade i diverse yrken,
skrev i tidningar, svalt. År 1924 återvände han till
Sverige och fick sin första bok tryckt: novellsamlingen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
