Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johnson, Eyvind — idealist och skeptiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1854 JOHNSON
De fyra främlingarna. Efter ytterligare en bok reste
han åter ut och stannade sedan i utlandet till 1930.
Sedan dess har han varit bosatt i Sverige.
I sina första böcker var Eyvind Johnson främst den
obarmhärtige avslöjaren och ironiske skeptikern, en
man utan tro, fången i sina mörka minnen. Stad i
mörker (1927) skildrar småstadslivets futtiga och
kvava atmosfär, vilken sammanställs med det yttre
klimatets, den isande köldens, förlamande tryck. Stad
i ljus (1928) återspeglar stämningar från författarens
svältår i Paris, en bok som trots den nöd den skildrar
är fylld av en ljus lyrism. En bitter och besk brygd
utgör de båda romanerna Minnas (1928) och
Kommentar till ett stjärnfall (1929).
Med Avsked till Hamlet (1930)
överger Eyvind Johnson sin
passivt negativa hållning. Han
kräver en tro, ett livsschema, som
han någonstans kallar det.
Resultatet föreligger bl. a. i romanerna
Bobinack (1932) och Regn i
gryningen (1933), i vilka
primitivis-men som livstro predikas. Men
denna fas blev kort.
Barndomsminnena fanns kvar, laddade och
mörka. Det sokratiska behovet att
känna sig själv levde fortfarande
hos författaren. Uppgörelsen med
uppväxtårens tillblivelseprocess
resulterade i en av höjdpunkterna
i Eyvind Johnsons författarskap:
Romanen om Olof. Den utkom i
fyra delar, vardera med sin
sär
skilda titel: Nu var det 1914 (1934), Här har du ditt
liv! (1935), Se dig inte om (1936), Slutspel i
ungdomen (1937). Som alltid hos Johnson är det i detta
verk det psykiska förloppet som står i brännpunkten.
När den direkta skildringen inte förslår, tar
författaren den symboliska sagan till hjälp, och dessa sagor
hör till verkets finaste partier.
Inför krigshotet i slutet av 30-talet blev Eyvind
Johnsons hållning mer aktivt samhällsbetonad och hans
böcker fylldes av diskussioner om och
ställningstaganden till dagsaktuella politiska problem.
Omsvängningen varslades i Nättövning (1938) och fick ett
monumentalt uttryck i böckerna om Krilon: Grupp
Krilon (1941), Krilons resa (1942), Krilon själv (1943).
Det andra världskriget upprörde Eyvind Johnson
djupt, och särskilt Sveriges fortsatta neutralitet efter
överfallet på Danmark och Norge föreföll honom som
ett moraliskt nederlag. Nazism och kommunism var
makter som man inte fick passivt böja sig för. Det
gällde att bemöta dem aktivt, att sätta våld mot våld.
Humanism fick inte betyda undfallenhet. Solidaritet
är nyckelordet i Krilon-serien, vakthållning kring
humanismens sak dess innersta tema. Fina psykologiska
Eyvind Johnson, problemdebattör och
litterär experimentator.
studier växlar med karikatyrartade porträtt av
nazismens och kommunismens representanter, allegorin
går ofta alltför nära verkligheten. Men sina
konstnärliga ojämnheter till trots är de tre Krilonböckerna
den kanske mäktigaste insatsen i engagerad svensk
debattlitteratur under andra världskriget.
Efter detta våldsamma anlopp mot nutiden vände
sig Eyvind Johnson i två mästerliga verk mot det
förflutna, först till antiken med Strändernas svall (1946).
I denna bok återskapar han Flomeros Odysseus, men
på sitt eget sinnrika sätt. Han ger must och
verklighets-närhet åt sagan genom sin realistiska och moderna
beskrivning av hjältens beteenden och reaktioner. Det
gäller för honom att övervinna
idealiseringens avstånd. Men
Eyvind Johnson vill inte enbart
berätta en mustig saga. Med
Odysseus vill han också belysa
människans förhållande till det
förflutna, alltings obönhörliga
sammanhang. Våra handlingar förändrar
världen, världen förändrar oss. I
det andra verket, Drömmar om
rosor och eld (1949), lever
1600-talet upp för våra ögon, ett
århundrade fyllt av religiösa
fördomar och politiska strider, i
grunden likt vårt eget, menar
Johnson. Boken är ett av de mest
helgjutna och ur
kompositionssyn-punkt mest intressanta verk
Eyvind Johnson skrivit.
Efter dessa bägge kraftprov
sökte Eyvind Johnson åter kontakt med sina tidigare
ämnessfärer. Lägg undan solen (1951), en inte helt
lyckad roman, behandlar politiska problem i
efterkrigstidens Europa; Romantisk berättelse (1953)
återknyter till Romanen om Olof.
Eyvind Johnsons författarskap utgör en fortlöpande
kommentar till och kritik av livet, såväl i dess mest
obetydliga och efemära yttringar som i dess djupt
centrala manifestationer. Den viktigaste frågan blir
dock för honom: vem är jag? Från att i eminent grad
vara författarens personliga fråga vidgas den att
omfatta hela mänskligheten. Något bestämt svar får man
inte av denne skeptiker, endast antydningar om i
vilken riktning det skall sökas. Han har den kränkte
idealistens förmåga till frätande svartsyn och
avslöjande analys men samtidigt också dennes häftiga
medlidande med och snara redobogenhet till försvar för det
angripna. Som äkta humanist vill han återskänka det
mänskliga värdighet och höghet.
Som stilkonstnär är Eyvind Johnson nervöst
känslig och lyhörd som få. Han är den store
experimenta-torn i vår litteratur, påverkad av Joyce, Proust, Gide
och Mann men aldrig slaviskt beroende av dem.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
