Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter och bergarter — berggrunden och jordavlagringarna - De eruptiva eller magmatiska bergarterna - Seidmentbergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDARTER 1859
siumrika mineralen tagit överhanden, och
fältspathal-ten träder ofta helt tillbaka.
Bland gångbergarterna kan man kemiskt urskilja
ungefär samma typer som bland djupbergarterna, fast
andra, i regel raskare kristallisationsförhållanden. De
har ofta en porfyrisk utbildning, dvs. innehåller en
del större mineralkorn omgivna av en betydligt
fin-kornigare massa.
Bland de hos oss vanligaste och mest kända
gång-bergartema må framhållas aplit er (finkomiga
bergarter) och pegmati’ter (grovkorniga
kvarts-fältspat-bergarter), som till sammansättningen står graniterna
nära, samt diabater, som liknar gabbror.
Med ytbergarter menar man i regel magmatiska
bergarter som stelnat vid jordytan eller mycket nära
den. De har därför avkylts mycket hastigt, så att
mineralen ibland inte alls hunnit kristallisera, utan
bergarten kan ha stelnat helt eller delvis som en glasig
massa. De har dock ofta en del tydligt
utkristalliserade mineral, varigenom de får en porfyrisk
struktur och kan bli ganska lika gångbergarterna till
utseendet. Då ytbergarterna oftast bildas i samband med
vulkanisk verksamhet, kallar man dem även
vulkaniska bergarter (i inskränkt bemärkelse). Förutom
som lavaströmmar kan bergarter av hithörande typ
även bildas genom ansamling av aska och bomber från
vulkanernas utbrottsverksamhet. De finkornigaste
bildningarna kallar man tuffer och de som även
innehåller vulkaniska bomber agglomera’t. Genom
vattnets påverkan kan sådana vulkaniska askbäddar bli
mer eller mindre omsedimenterade och bilda diffusa
övergångar mot sedimentbergarter.
En del av våra äldsta och vanligaste bergarter, de
s. k. lepti’terna (se artikeln Fennoskandia), är
sådana vulkaniska bergarter, som huvudsakligen har
varit lavaströmmar och tuffer men även kan visa
övergångar mot rena sedimentbergarter. De har dock i
regel blivit starkt omvandlade. En annan välkänd grupp
av ytbergarter av analog typ är kvartsporf1/rerna och
porfyrerna, som t. ex. dalaporfyrema och
ålandspor-fyrerna, vilka fått användning som ornamentsten. Av
intermediära (liggande mellan sura och basiska) och
basiska ytbergarter är andesi’t er och b asal’ter de
vanligaste.
Sedimentbergarter
Sedimentbergarter är hårdnade, till fast konsistens
ombildade jordarter. Angående deras uppkomstsätt
hänvisas till det föregående.
De mekaniskt bildade sedimenten förhärskar
kvantitativt, och av dessa dominerar de genom
vattentransport bildade starkt över de övriga. De av grova
rullstenar och grus sammansatta bergarterna kallas
konglomerat. Sandstenarna består av det finare, sandiga
materialet. Kvartskorn brukar vara den dominerande
beståndsdelen. Mera hastigt bildade sandstenar, där
materialtransporten varit relativt kort, kan ha bety-
Två sedimentära bergarter framträder på ovanstående bild
från Högbroforsen i Jämtland, den organogena kalkstenen
och den av mekaniska vittringsprodukter bildade lerskiffern,
vilka här förekommer växellagrade med varandra.
Jättegrytan i förgrunden liksom bergväggen i bakgrunden visar
hur den hårda kalkstenen motstått vittringen genom det
rinnande vattnet bättre än den lösare lerskiffern. Prov på
växt- och djurlämningar i dylika sedimentära bergarter är
avbildade vid Fossil.
Foto G. Rostvall.
dande kvantiteter fältspatkorn och även andra
partiklar, såsom skifferfragment. De hastigt bildade och föga
slammade konglomeraten och sandstenarna, som
bildar övergångar mot de rena vittringsbergarterna,
brukar kallas sedimentbreccior (-ks-) och arko’ser.
Efter storleken på mineralpartiklarna i sedimenten
särskiljer man även på psamiter, psefiter och peliter
med successivt avtagande kornstorlek. Peliterna
motsvarar alltså mjälor och leror, såsom bergarter kallade
lerstenar och lerskiffrar eller, då de är tydligt
om-kristalliserade, f ylliter.
Av de organoge’na sedimenten har kalkstenarna
en stor utbredning. De har för det mesta bildats genom
anhopning av fragment från skalbärande djur. Kritan
är en tät avart av kalksten. Magnesiumkarbonatrika
kalkstenar kallas för dolomiter. En del kalkstenar
anses ha uppkommit som rena kemiska sediment.
Övergångsformer från kalkstenar till lerskiffrar (av
oorganiskt ursprung) kallar man märgelskiffrar.
Mekanisk inblandning av sandigt material kan även
förekomma.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
