Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbruk — från hackbruk till modern jordbruksdrift - Med en krokig trädgren som hacka - Plogens och harvens tillkomst - Vad jordreformen betytt för Nordens jordbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDBRUK l86l
FRÅN HACKBRUK TILL MODERN JORDBRUKSDRIFT
JORDBRUK. När och var människan blev
jordbrukare vet man inte. Det skedde nämligen i förhistorisk
tid. För mera än sjutusen år sedan idkades åkerbruk
i Egypten och Babylonien, och sannolikt hade
sädesväxternas odling redan då länge varit känd i dessa
länder. Även i Kina är spannmålsodlingen mycket
gammal. Såväl i Mellaneuropa som i olika delar av
Skandinavien har man gjort fynd från yngre stenåldern,
vilka visar att jordbruket även i vår världsdel är minst
5 ooo år gammalt.
Med jordens uppodling följde en viss grad av
bofasthet. Så länge den primitiva människan nöjde sig
med att skörda utan att så, var hon tvingad att söka
föda för sig och sina boskapshjordar - husdjurens
tämjande anses tillhöra ett tidigare skede än det första
åkerbruket - inom ett vidsträckt område, och fast
boplats blev möjlig först i och med upptäckten, att
man genom odling kunde öka tillgången på matnyttiga
växter. Det är antagligt, att slumpen hjälpte människan
att göra denna upptäckt.
Med en krokig trädgren som hacka
Det första åkerbruksredskapet var hackan, i sin
ursprungligaste form en krokig trädgren, med vilken
jorden kunde omröras, så att sädeskornen blev
nödtorftigt myllade. Småningom lärde man sig att draga
trädgrenen i jorden, och därmed hade man förebilden
till årdret. Troligen har det äldsta årdret utgjorts av
en med en krokig gren försedd trädstam, och sådana
i Norden ännu brukliga namn på årdret som trästock
och ärjkrok bestyrker liksom gamla avbildningar av
årder detta antagande.
Plogens och harvens tillkomst
Årdret kunde endast röra om jorden. Redskapet
förbättrades genom att det försågs med mullfjölar
eller öron, samtidigt som spetsen eller billen
förstorades och förändrades, så att den erhöll en spadliknande
form. Småningom lärde man sig att, åtminstone i vissa
länder, bekläda delar av redskapet med järn. Årdret
saknade emellertid spadens förmåga att vända
jordtorvan, och först med plogen erhöll man ett redskap
härför. Utmärkande för plogen är vändskivan och den
ensidiga billen, vilken med ristens hjälp avskär
torvan, tiltan. Först sedan man började tillverka
vändskivan av järn och göra den skruvformig erhöll man
ett redskap, som gjorde ett väsentligt annorlunda och
bättre arbete än årdret.
Då jorden på våren uppkördes med årder,
erfordrades inte ytterligare någon grundlig bearbetning för
iordningställande av såbädden. Sedan allra äldsta
tider användes emellertid en trädstam föratt jämna
jor
den och krossa kokor - redskapet var närmast att
jämföra med en sladd. När trädstammen försågs med
pinnar, erhölls ett harvliknande redskap. Romarna
hade konstruerat tre olika harvtyper, av vilka en var
försedd med järnpinnar, fästade på ett ramverk av
trä. I Norden var träpinneharvarna i bruk in i vår
tid och utgjorde länge de jämte årdret och sladden så
gott som enda jordbearbetningsredskapen.
Lika litet som man kan ens tillnärmelsevis ange
årdrets eller plogens ålder, kan man säga när och var
det äldsta skörderedskapet, skäran, konstruerades.
Skäran är uråldrig, och avbildningar av män
skärande säd med skära förekommer redan i de
egyptiska kungagravarna. Ur skäran har lien utvecklat sig;
den blev behövlig, när större ytor hade uppodlats. Lien
nämnes inte i de svenska landskapslagarna, men den
var känd i mellersta Sverige åtminstone på 1300-talet.
Mycket gammal är även högaffeln, som redan
romarna använde.
Vad jordreformen betytt för Nordens jordbruk
Så länge jorden brukades gemensamt av bönderna i
en by, kunde jordbruket inte göra några större
framsteg. Även sedan varje gård i byalaget tilldelats sina
bestämda tegar, det s. k. solskiftet eller tegskiftet,
gjorde den långt drivna ägosplittringen och
blandningen om varandra av de olika gårdarnas tegar samt
den gemensamma betesrätten även på inägorna
samtidig brukning av all byalagets jord nödvändig. Först
vid början av 1800-talet började detta hinder för en
bättre ordning försvinna. I Danmark var bönderna
dessutom genom »Stavnsbaandet» bundna vid godsen.
Detta såväl som hoveriplikten (böndernas arbetsplikt
hos herremännen) avskaffades 1788.
I Sverige erhöll delägare i samfällighet rätt att få
injord utbruten ur densamma 1757, i Danmark 1769
och i Finland 1775. Fullt effektiv blev denna
lagbestämmelse i Sverige först i och med
enskiftesförord-ningen 1803-07 och laga skiftesstadgan 1827. I Norge
tillerkändes delägare i samfällighet rätt till skifte 1821.
Först fram mot mitten av 1800-talet var dessa
reformer till övervägande del genomförda i de nordiska
länderna. Jorddelningsreformerna medförde emellertid
inte bara fördelar. Nackdelarna ligger i de svårigheter
som på grund av bebyggelsens gleshet - en följd av
skiftesreformerna - inställer sig, när det gäller att lösa
för bygdens befolkning gemensamma problem, såsom
anläggning av vatten-, avlopps- och elektriska
ledningar. Under senare år har dessa nackdelar blivit
alltmera framträdande och har bidragit till att öka
skillnaden mellan tätorternas och landsbygdens
levnadsstandard.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
