Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden — vår egen planet - Latitud och longitud - Hur man bestämmer en orts latitud och longitud - Jorden är avplattad mot polerna - Hav och land - Höjdskillnader i havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1874 JORden
T. o. m. jordytans största ojämnheter (övre bilden) är
obetydliga i jämförelse med ett apelsinskal (nedre bilden). Man
skulle inte på en vanlig jordglob kunna få dem att framträda,
om man ville göra det i riktig skala.
sydpolerna (+ 900 resp. -900 polhöjd), som är
punkter, ligger 89 paralleller på vartdera halvklotet.
Avstånden såväl mellan två meridianer som mellan två
paralleller kallas grader, 0. Varje grad indelas i 60
minuter, ’, och varje minut i 60 sekunder, ". Kap
Finister-re, Spaniens nordvästligaste udde, t. ex. säges ligga på
42°52’45" nordlig latitud (eller bredd) och 9° 19’52"
västlig longitud (eller längd), räknat från Greenwich.
Hur man bestämmer en orts latitud och longitud
För bestämning av latitud och longitud krävs
astronomiska observationer. Redan Eratostenes kunde
bestämma skillnaden i polhöjd mellan Alexandria och
Cyene i södra Egypten genom att observera
skillnaden i längd hos skuggan av en lodrät stav.
Bestämning av longitudskillnaden mellan två orter är betydligt
mera komplicerad, ty den kräver, att noggranna
tidsbestämningar utföres. Problemet har emellertid
genom radions tillkomst mycket förenklats. Med dess
hjälp sänder man nu bekvämt tidssignaler från en
ort till en annan i stället för att transportera
krono-metrar mellan orterna. Tidsskillnaden kan därefter
snabbt omräknas i longitud.
Då avståndet mellan en gradmätnings ändpunkter är
stort, förorsakar terrängen vanligen svårigheter vid
sträckans uppmätning. Denna svårighet elimineras i
hög grad genom den s. k. triangelmätningen, som i
början av 1600-talet uppfanns av den holländske
matematikern W. Snellius. Man förenar de bägge
punkterna med ett nät av trianglar och behöver endast mäta
en enda triangels sida, den s. k. basen (en
jämförelsevis kort sträcka). I övrigt utför man endast
vinkelmätningar, och medelst trigonometriska beräkningar
er-hålles det lineära avståndet mellan gradmätningens
ändpunkter.
Jorden är avplattad mot polerna
Genom gradmätning är det fastslaget, att jorden är
något avplattad mot polerna. Den har formen av en
avplattad s. k. rotationsellipsoid. Redan Isaac Newton
förmodade, att jorden på grund av sin rotation och
den därvid uppträdande centrifugalkraften måste vara
något tillplattad vid polerna. Detta ville fransmannen
D. Cassini och hans son J. Cassini bestrida på
grundval av det resultat den franska gradmätningen givit.
Den långvariga polemik som uppstod ledde till att
franska vetenskapsakademin 1733 beslöt utsända två
gradmätningsexpeditioner, en till trakten av ekvatorn
(Peru) och en till så hög breddgrad som möjligt
(trakten norr om Torneå). I den senare deltog även Anders
Celsius. Expeditionerna gav ett resultat som
överensstämde med Newtons uppfattning. »Cassini vart», som
Voltaire träffande uttryckte det, »liksom jorden
tillplattad.»
Det finns även en helt annan metod att bestämma
jordens avplattning, nämligen genom
tyngdkraftsbe-stämningar. Tyngdkraftens intensitet ändras
nämligen med den geografiska bredden (se artikeln
Newton).
För att ge en föreställning om avplattningens
storlek kan nämnas, att polradien är omkring två mil
kortare än ekvatorsradien. På en jordglob med
omkr. 25 cm diameter skulle skillnaden mellan de
nämnda radiernas längd endast bli 0,4 mm. Även om
man kunde ta hänsyn till detta vid globens
framställning, skulle man inte med blotta ögat kunna iakttaga
någon avvikelse från den sfäriska formen.
Hav och land
Jorden omges av atmosfären (se Atmosfären och
Luften). Större delen av jordens yta är täckt av havet
eller hydrosfären (se Hav); knappt 3/io intages av
fastlanden. Då dessa utgör större sammanhängande
landmassor, kallas de kontinenter. Jorden indelas i
följande världsdelar: Europa, Asien, Afrika, Amerika,
Australien (med Oceani en) och Antarktis. Vid
kontinentindelningen, då man strängare följer geofysiska
principer, betraktas Nordamerika och Sydamerika som
skilda kontinenter, under det att Europa och Asien
sammanslås till en, Eurasien.
Höjdskillnader i havet
Kontinenterna omges närmast av den s. k.
kontinentalsockeln, en flack, långsamt sluttande, stundom rätt
bred zon, mellan kustlinjen och 200-400 m djup. Där
utanför vidtager kontinentalbranten ned till mellan
2 000 och 3 000 m, där djuphavsplatån utbreder sig på
4 000 m djup. Inom skilda delar av denna sänker sig
de största djupen, djuphavsgravarna (större djup än
6000 m), vilka till sin omfattning är tämligen
obetydliga (1 % av hela jordytan). Det största havsdjupet,
10 830 m, har uppmätts öster om Filippinerna.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
