Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden — vår egen planet - Höjdskillnader i jordytan - Kontinenterna »simmar» på ett trögflytande underlag - Seismologin ger viktiga upplysningar om jordens inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN 1875
Höjdskillnader i jordytan
Fastlandets högsta topp, Mount Everest i Himalaja,
når en höjd av 8 882 m. Sedan gammalt har man
brukat draga gränsen mellan högland och lågland vid 200
m ö. h. Detta är emellertid en godtycklig gräns, ty den
framträder inte särskilt markerat i jordytans relief,
vilket däremot flerstädes är fallet med gränsen mellan
kontinentalsockeln och kontinentalbranten. Även om
låglandet i stort sett är ganska jämnt, kan det i detalj
vara rätt kuperat. Höglanden uppträder ibland som
högslätter eller högplatåer. De har då samma
topografiska karaktär som låglandsslätterna men skiljer sig
från dem genom sin högre höjd över havet. De stora
högplatåerna kantas ofta av bergskedjor. De yngsta
(tertiära) bergskedjorna är de högsta. De s. k.
depressionerna är områden inne i land som ligger lägre än
havsytan. Störst är den sänka, vars djupaste del
upp-fylles av Kaspiska havet och som med sin yta ligger
26 m u. h. Den djupaste depressionen är Jordandalen
där Döda havets yta ligger 394 m men botten
ytterligare 400 m u. h. I förhållande till jordens storlek är
höjdskillnaderna på dess yta mycket obetydliga. På
en modell av jorden med 1 m diameter skulle jordens
högsta berg te sig som en 0,7 mm hög buckla. (Jfr
bild s. 1874.)
Kontinenternas ytgestaltning har åstadkommits av
de yttre och inre krafter som under gångna geologiska
perioder verkat och alltjämt verkar på jorden. (Se
vidare Geologi.)
Kontinenterna »simmar» på ett trögflytande underlag
Den yta, som bildas av världshavens
medelvattenyta och som tänkes fortsatt under kontinenterna,
benämnes geoi’den. Den skär överallt tyngdkraftens
riktning under rät vinkel och tänkes sammansatt av
smärre ytor, som kontinuerligt övergår i varandra.
Ge-oiden överensstämmer mycket nära med en
matematiskt bestämd rotationsellipsoid. Avståndet mellan
denna och geoiden uppgår i lodlinjens riktning sällan
till mer än några tiotal meter. Genom samarbete
mellan olika länder i en organisation, Internationella
j or dmätningen, har den invecklade uppgiften att
fastställa geoidens verkliga form förts ett stort steg mot
sin lösning.
Den verkliga jordytan med sina kontinentalblock
och oceanbottnar avviker från denna geoidyta. Man
tänker sig, att de högre delarna av jorden är
uppbyggda av specifikt lättare material än de lågt liggande
och under haven belägna områdena. På ett visst djup,
utjämningsytan, i jordskorpans mera plastiska
underlag kan därför trycket av ovanför liggande delar
vara lika stort på varje ytenhet, så att ett
jämviktstillstånd, isostasi’, råder (jfr även Geologi). De båda
forskarna Pratt och Airy framförde den hypotesen,
att jordskorpans skilda delar befinner sig i
hydrostati-tisk (»simmande») jämvikt och sålunda »flyter» på ett
Från uppsända V2-raketer tas automatiskt foton över
jordytan. Så här skulle vi se jorden under oss på 160 km höjd,
om vi gjorde vår uppstigning i New Mexico, USA. Den
mörka vattenytan är Californiaviken. Jordytans rundning
framträder tydligt.
specifikt tyngre underlag. Detta får dock inte
uppfattas som en vätska utan är en oerhört fast men likväl i
någon mån plastisk massa. Ovanför liggande
bergmassor utövar emellertid ett oerhört stort tryck på detta
underlag. För krafter som verkar under långa
geologiska tidrymder förhåller sig därför detta som en
trögflytande vätska. Enligt Pratt är höjden på
jordskorpans block en följd av olikhet i deras täthet. Airy åter
anser, att de i stort sett har samma täthet. För att
hyd-rostatisk jämvikt skall råda, måste de högsta
blocken också vara djupast nedsjunkna i det tätare
underlaget. Enligt Pratts hypotes kommer de alla att ligga
lika djupt. På geologiska grunder anses Airys hypotes
vara den mest sannolika.
Det numera omfattande observationsmaterialet från
tyngdmätningar på skilda delar av jorden bekräftar,
att jordskorpan i stort sett befinner sig i jämvikt. Där
tyngdanomalier (tyngdstörningar) förekommer har
man också funnit, att rörelser pågår för att återställa
jämvikten. Så är t. ex. fallet i det skandinaviska
höj-ningsområdet och inom jordens mest seismiska
områden (jfr Jordskalv).
Seismologin ger viktiga upplysningar om jordens inre
De jordbävningsvågor, som uppstår vid en jordstöt,
fortplantar sig dels längs jordytan, dels genom jor-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
119*—408871 IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
