Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden — vår egen planet - Seismologin ger viktiga upplysningar om jordens inre - Jordens täthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1876 JORDEN
Sialskorpan. D=2,r».
Eklogitsfären
(komprimerade silikater). D=c:a 3,8—4.
Sulfidoxidsfären. D=c:a
5—7
Järn nickel kärnan.
D=c:a 9 —1 l,s
Sammansättningen och tätheten (D) av de olika sfärerna i
jordens inre.
Enlist Goldschmidt och Ramsar.
dens inre. Vågor av det förstnämnda slaget har
konstant hastighet. I seismogrammen (se Jordskalv)
utgör de den del, huvudfasen, där de registrerade
vågorna visar den största amplituden och den längsta
perioden. Förfasen, som bildas av de i seismogrammet
först registrerade stötarna, motsvaras däremot av de
vågor vilka gått genom jordens inre. Dessa av flera
slag bestående dallringsvågor har visat sig ha olika
fortplantningshastighet på olika djup under jordytan.
Detta måste betyda, att tätheten i jordens inre varierar
med djupet. Det har också visat sig, att det finns vissa
med jordens yta jämnlöpande gränsytor, vid vilka
jordbävningsvågorna avlänkas från sin rätliniga bana.
Dessa ytor måste beteckna gränsen mellan olika
beskaffat material inom jordklotet. Man kan med
någorlunda säkerhet beräkna detta materials
täthetsgrad, men inte vilka ämnen det är fråga om.
I enlighet med Eduard Suess brukar man beteckna
det lättare och relativt sura bergartsmaterial, vilket
uppbygger kontinenterna, och ordet si’al som bildats
av begynnelsebokstäverna i namnen på de båda
grundämnen silicium (kisel) och aluminium, som är de
mest karakteristiska byggstenarna. Det underliggande
tyngre och mera basiska materialet kallas si’ma (av
silicium och magnesium). Gränsen mellan sial och
sima utgör en sådan yta där jordskalvsvågornas
hastighet ändras. De seismologiska rönen har gett vid
handen, att sialskorpan har en mäktighet av ungefär 55
km i Eurasien och 50 km på de amerikanska
kontinenterna. Endast i Stilla havets botten går siman upp
till ytan. Under Atlantens botten täckes siman av
ett 20-30 km mäktigt sialtäcke. Den seismologiska
forskningen har dessutom påvisat dylika gränsytor på
1 200 och 2 900 km djup under jordytan samt ett par
mindre betydande på 1 700 och 2 450 km.
Jordens täthet
Genom ett stort antal bestämningar på de bergarter
som är åtkomliga för undersökning har man funnit,
att jordskorpans genomsnittliga täthet (spec. vikt)
uppgår till 2,75. Hela jordens medeltäthet (och massa)
har bestämts enligt flera olika metoder (bl. a. genom
lodavvikelser och pendelobservationer, medelst
vridvåg och balansvåg), och som det mest sannolika
medelvärdet anges 5,52. Då jordskorpans täthet endast är
hälften så stor, måste tätheten i jordens inre vara
mycket stor. Som redan nämnts har man med
seismolo-gins hjälp kunnat beräkna tätheten för jordens olika
skikt och funnit, att den är störst i jordens kärna
(9-11,5). I jordens centrum råder ett tryck av något över
3 milj, atmosfärer, men inte ens detta oerhörda tryck
kan förklara den stora tätheten i jordens inre.
Man anser, att de s. k. platåbasalterna (t. ex. i
Främre Indien, Island, norra Irland, västra Skottland) är
rester av forna lavautgjutningar från jordens inre. De
skulle alltså kunna ge upplysningar om simans
kemiska byggnad. Jämfört med sialskorpans bergarter
har de mindre halt av kisel och aluminium men ökad
halt framför allt av kalcium, magnesium, järn och
titan.
I de afrikanska diamantförekomsterna vid
Kim-berley förekommer en med basalt besläktad bergart,
eklogit, som anses uppbygga de djupare delarna av
siman. Eklogiten har en täthet av 3,6 mot basaltens 3,0.
De flesta forskare anser att eklogitartade bergarter
uppbygger den sfär, eklogitsfären, som från
sialskorpans undre del sträcker sig till den ovan nämnda
gränsytan vid 1 200 km djup. Ovanför denna gräns anser
man, att jordens byggnadsmaterial befinner sig i
kri-stallint tillstånd, under densamma i amorft.
Av ovan sagda framgår, att det måste vara ämnen
med mycket hög spec. vikt som bygger upp jordens
centrala partier. Denna fordran uppfylles av järn och
nickel. Den kemiska sammansättningen av
meteoriterna talar även för att jordens käma utgöres av en
j ärnnickellegering.
Enligt en modem, av V. M. Goldschmidt framställd
teori, skulle vi kunna anse jordklotets första
skikt-ningsprocess såsom en metallurgisk process av väldiga
mått. När avsvalning sker under en sådan process,
lägger sig överst den av silikat bestående slaggen, i
mitten den s. k. stenen (smält sulfid) och underst den
rena metallen. Goldschmidt anser, att jorden i sitt
ursprungliga smältflytande tillstånd under avsvalning
skiktades på analogt sätt i koncentriska skal (se
bilden ovan). Jordens starka gravitationsfält förmådde
tämligen fullständigt skilja jäm och silikater.
Skiktet mellan järn-nickel-kärnan, som skulle ha sin
yttre begränsning vid gränsytan på 2 900 km djup,
och eklogitsfären antar Goldschmidt ursprungligen ha
bestått av järnsulfid. Under den fortsatta
avsvalning-en antar han, att en anrikning av metalloxider från
den utanför liggande silikatsmältan (eklogitsfären)
ägt rum. Han kallar därför detta mellanskikt
sulfidoxidsfären.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
