Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden och jordräntan — hur jorden lönar sin ägare - Jordräntans betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN och JORDRÄNTAN I 877
HUR JORDEN LÖNAR SIN ÄGARE
Jorden och jordräntan. Mänskligt arbete
är absolut nödvändigt för att ett produktionsresultat
skall kunna åstadkommas. Men ingenting kan heller
produceras utan naturens hjälp. Varje föremål, en
bok, en stol, en tegelsten, är till slut taget ur naturen.
Naturtillgångarna består av en rad skiftande ting:
jord, vattenfall, mineralfyndigheter, skogsmarkens
växtkraft, fisktillgångar, vilka alla har det gemensamt,
att de är gåvor av naturen och inte resultat av
mänskligt arbete. De existerar oberoende av människan. Som
gemensam benämning på alla dessa ting användes
inom nationalekonomin termen jord.
Jorden är sålunda en produktionsfaktor som i
produktionen samarbetar med de övriga
produktionsfaktorerna. Liksom dessa erhåller den lön (vilken
tillfaller jordens ägare) för sin medverkan. Denna kallas
jordränta, och därmed avses den ersättning jorden
ger sin ägare utöver ersättning för investerat kapital
och arbete.
Den engelske nationalekonomen David Rica’rdo
(1772-1823) var den förste som mer ingående
analyserade problemet om jordräntans uppkomst och höjd.
Hans resonemang utgick från att »jordens
ursprungliga och oförgängliga krafter» var en gång för alla givna
och inte kunde undergå någon förändring. Jorden
skulle enligt Ricardo tagas i anspråk till den gräns
som bestämdes av att produktionsresultatet nätt och
jämnt gav tillbaka den kostnad i form av kapital och
arbete som lades ned på den. Vid odlingsgränsen skulle
alltså själva jordens andel i resultatet vara lika med
noll. För den jord, som var bättre belägen eller bättre
beskaffad än jorden vid odlingsgränsen, uppkom ett
överskott, den s. k. jordräntan. Odlingsgränsen kunde
emellertid komma att förskjutas, t. ex. på grund av
att befolkningen växte och efterfrågan på jordens
produkter ökades. Därmed skulle priset på produkterna
stiga och jordens ägare få allt större del av
produktionsresultatet. Ricardo ansåg därför, att jordräntan
genom samhällets utveckling alltmera skulle komma
att stiga.
Vissa naturtillgångar, framför allt tomtmark, har
också varit underkastade en kraftig värdestegring
under tidernas lopp. Men beträffande andra har
stegringen inte varit så påfallande. Räntan på
jordbruks-jord har, frånsett de konjunkturbetingade
skiftningarna, t. ex. inte stigit något väsentligt under de
senaste femtio åren, trots den starka
befolkningsökningen under denna tid. Detta beror framför allt därpå, att
den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att
naturtillgångarna mera effektivt utnyttjas, vilket ju i
verkligheten är detsamma som att naturtillgångarnas
mängd ökats. Sådana tekniska nydaningar är de nya
transportmedlen, varigenom nya områden öppnats för
odling. »Den amerikanske bondens åker har flyttats
intill den europeiske bondens lada.»
Jordräntans betydelse
I vårt land har jordräntan, vad beträffar den
odlade jorden, inte någon praktisk betydelse vare sig ur
social eller ekonomisk synpunkt. Däremot har
tomträntan fått en allt större betydelse.
Genom jordbruksteknikens utveckling och den
agrara forskningens framsteg utvinner man numera allt
större avkastning per arealsenhet, vilket bidragit till
att minska knappheten på odlad jord. Inom
järnproduktionen har nya metoder gjort det möjligt att
utnyttja väldiga naturtillgångar, t. ex. våra malmfält i
Norrbotten.
Jordräntan är ofta svår att renodla, enär den
smälter samman med andra inkomstarter. Vid
utarrende-ring av jaktmarker och fiskevatten, varpå intet
kapital nedlagts, framträder jordräntan däremot
renodlad. Men i det vanliga jordbruksarrendet ingår både
jordränta och kapitalränta. Samma är ibland
förhållandet med tomträntan. I vissa länder har man dock
vid taxeringen av fast egendom ansträngt sig att
noga skilja på själva jordens värde och på
byggnadernas och jordförbättringarnas värde. Detta är fallet i
Danmark.
Jordräntans stegring framför allt i de tättbebyggda
samhällena har givit upphov till många reformförslag.
Säkerligen var det ingen tillfällighet, att Henry
George [djådj] (1839-97) blev den som mest
målmedvetet angrep problemen kring jordräntan.
Han levde i ett land, Förenta staterna, och i en stad,
New York, där den snabba befolkningstillväxten
skapade en utomordentligt stark jordräntebildning. I
boken Progress and Poverty (Framåtskridande och
fattigdom), som blivit ett klassiskt verk i den ekonomiska
litteraturen, framlade han en kritik och positiva
reformförslag. I den enskilda äganderätten till jorden
och den enligt hans uppfattning oförtjänta arbetsfria
inkomst som denna möjliggjorde såg han
massfattig-domens och det sociala eländets upphov. Jordägarna
gjorde ingen produktiv insats. De som skapade
värdena var arbetarna och kapitalisterna. Därför såg han
i kapitalräntan - och naturligtvis i arbetslönen - fullt
berättigade inkomstarter. Men jordräntan
(jordvärdet) borde indragas till det allmänna och komma alla
samhällets inbyggare till del. Detta skulle ske på så
sätt, att en skatt lades på jordräntan, så stor, att den
motsvarade hela dess värde. Inkomsten av denna skatt
skulle, menade George, bli så betydande, att den
onö-diggjorde alla andra skatter.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
