Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordskalv — då jorden gungar - Jordskalven registreras på seismografer - Vetenskaplig utforskning av jordbävningarna började först vid mitten av 1800-talet - Hur uppstår jordskalv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1878 JORDSKALV
DÅ JORDEN GUNGAR
Jordskalv. Jordskalven eller jordbävningarna,
som de också kallas, hör till de mest fruktansvärda
av alla naturkatastrofer. Det är inte heller att undra
på att människorna grips av besinningslös skräck och
tror att världens sista stund är kommen, när den fasta
marken börjar svikta under föttema och deras hem
förvandlas till ruiner och grushögar.
Japan hör till de länder, som är särskilt hemsökta
av förödande jordbävningar. Den mest fruktansvärda
under de senaste årtiondena ägde rum i trakten av
Tokyo i Japan 1 sept. 1923. Den svenske
forskningsresanden René Malaise, som påKamtjatkavaritmedom
mycket svåra jordbävningar, kom lagom även till
denna. Han befann sig i badortern Kamakura och hade
just lagt sig att vila i sitt hotellrum, när den första
stöten kom. Han sprang genast upp och ställde sig i
dörröppningen, som lär vara den säkraste platsen i
ett hus. Han ger följande drastiska skildring av
förloppet:
»Det knakade och brakade i hela huset, dörrarna
slogo vilt och luften fylldes med kalkdamm från
rappningen, som föll ned i stora massor. Larmet var
öronbedövande. Så föll taket i mitt rum ned och lade en
stor tegelhög över sängen och hela golvet, och i nästa
ögonblick störtade badrummet på andra sidan om mig
in och försvann i djupet. Hela huset kunde väntas
falla ihop som ett korthus när som helst.
Möjligheten att komma levande ut föreföll minimal, men att
stanna vore en säker död. Valet var således icke svårt
och jag släppte därför mitt tag om dörrposten och gav
mig springande i väg genom korridoren mot
reservutgången, vilkens järntrappa på husets utsida ledde
ned till marken. Att komma igenom korridoren var
däremot lättare sagt än gjort. Jordbävningen var nu
på sin höjdpunkt, och huset kastades fram och
tillbaka som ett fartyg i den häftigaste storm. Tegelstenar
och annat bråte regnade oavbrutet ned runt omkring
mig, och själv slungades jag med väldig kraft från den
ena väggen till den andra–––.» Malaise lyckades
inte endast komma ut själv utan även rädda ett par
personer. När han kom fram till Tokyo, stod staden i
ljusan låga.
När städer och samhällen drabbas av starka
jordskalv, är det mycket vanligt, att elden kommer lös,
och ofta omkommer flera människor genom
eldsvådorna än genom jordskalven. Denna ödeläggande
jordbävning i Japan krävde omkring 200 000 människoliv,
och över 1 000 000 blev hemlösa.
Jordskalven registreras på seismografer
Vetenskapen om jordskalven kallar man seismologi’
(av grek, seismos’, jordskalv, och log’os, lära), och
de av dem förorsakade rörelserna i jordskorpan säges
vara seismiska [sej’s-]. Jordbävningsvågorna
registreras på sinnrikt konstruerade apparater, s. k.
seismografer. Sådana finns uppställda på ett stort antal
platser på jorden. Den uppteckning av rörelser hos
jordskorpan som apparaten automatiskt utför på en
pappersremsa kallas seismogram’. För att samla och
bearbeta uppgifter från olika länders seismologiska
stationer bildades 1903 Internationella seismologiska
associationen. Årligen registreras på jorden bortåt
10 000 jordskalv, av vilka omkring hälften kan
förnimmas utan instrument. Minst ett hundratal
förorsakar större eller mindre skador.
Vetenskaplig utforskning av jordbävningarna började
först vid mitten av 1800-talet
Redan de äldsta grekiska filosoferna
uppmärksammade jordskalven och lämnade också många
spekulativa förklaringar till deras uppkomst, men först vid
1800-talets mitt kan man tala om en vetenskaplig
jord-bävningsforskning. Den förste som systematiskt
försökt fastställa läget av den punkt (skalvhärden) under
jordytan, varifrån stötarna utgått, var den engelske
ingenjören Robert Mallot. Han insamlade
observationsmaterial från en svår jordbävning i mellersta
Italien 1857, men bristfälligheter i
undersökningsmetoden och en felaktig uppfattning om skalvstötarnas
fortplantning gjorde, att han trodde jordbävningarna
var yttringar av vulkaniska krafter.
Den framstående geologen Eduard Suess [sy’s] som
på 1870-talet framlade kontraktionsteorin (se
Geologi), insåg det nära samband som råder mellan
jordskalvens uppkomst och bergskedjebildningen. Detta
framhölls dock tidigare av J. B. Boussingault [-[bo-sänggå’]-] {+[bo-
sänggå’]+} men beaktades ej. Genom undersökningar
särskilt i Österrike kunde Suess påvisa, att
jordskalvens epicentra (se nedan) där var lokaliserade till
geologiskt påvisbara förkastningslinjer. Han indelade
jordbävningsföreteelsema i förkastningsskalv eller
tekto’niska jordbävningar och vulkaniska skalv. Hans
lärjunge R. Hoernes [hör’-] tillfogade en tredje grupp,
instörtningsskalven, vilka dock uppmärksammats
redan 1824 av en annan forskare. Denna indelning av
jordskalven äger fortfarande bestånd.
Hur uppstår jordskalv?
Instörtningsskalven är inte av egentlig seismisk art.
De har blott lokal omfattning och förekommer t. ex. i
karstlandskap, där genom urlakningsprocesser
uppkomna håligheter kan störta in.
De vulkaniska skalven framkallas av sådana
sättningar i jordskorpan som förorsakas av framträng-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
