Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josephson, Ernst — en stor målare och diktare - Näcken — oförstådd av samtiden - Sjukdomsåren - Judar och judendom — ett skingrat folks historia - Den bibliska tidens sista århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1882 judar
um). I denna tid, vars konst var så helt inriktad på
verklighetens studium, blev särskilt den sista
versionen av motivet, Strömkarlen, som dock målades i
friluft efter nakenmodell, i klart sommarsolljus och mitt
i forsen (vid Eggedal i Norge) för främmande för sin
tid för att kunna uppskattas. Den avvisades från
Salongen i Paris, köptes senare av prins Eugen, som 1893
erbjöd den som gåva till Nationalmuseum, men den
ratades även där. Genom prins Eugens tillmötesgående
utställdes den emellertid senare flera gånger på
Nationalmuseum. Den ångestfyllda extas som fyller
målningen är ett förebud om stundande olycka för
konstnären. I själva verket är - som Erik Blomberg visat i
sin psykologiskt djuplodande biografi av 1951
-Strömkarlen eller Näcken själva nyckeln till
förståelsen av Josephson och hans konst. Aldrig har väl en
konstnär varit till den grad besatt av ett allt
överskuggande motiv - det följde honom från barndomen långt
in i sjukdomens sena år, alltid som en på olika sätt
meningsfylld symbol för det egna jaget. Man finner
överallt i Josephsons konst symboler för psykiska
ting, även i hans allra friskaste och mest utåtriktade
arbeten. Ofta kan tolkningar av det som för ögat blott
ter sig som vackert måleri synas långsökta, men vi har
Josephsons egna ord på att en avsiktlig symbolik har
varit hans strävan. Sällan har en konstnär med
ordkonst så klart belyst sin bildkonst som han.
Sjukdomsåren
Josephson var den främste upphovsmannen till den
rörelse bland de unga svenska konstnärerna, som bröt
ut i våldsam opposition mot Konstakademien 1885.
Men efter en kort tid lämnade han kamratkretsen,
isolerade sig på den franska landsbygden och
fördes 1888 hem, bruten och sinnessjuk.
Sinnessjukdomen hade länge funnits latent hos honom, närd av
fa
ders- och moderskomplex och sexuella
skuldbindningar. Hans tillstånd förbättrades snart, men han blev
sig aldrig mera lik. Han mera drömde än levde sina
återstående år i melankoliskt lugn, målade föga men
tecknade mycket, och skapade i dessa teckningar
sällsamt expressiva symboler för det undermedvetna
och samtidigt en ren linjekonst, som föregriper vad
Matisse och Picasso först långt senare skulle nå fram
till. Det är naturligt att i Josephsons
sjukdomsteck-ningar se ett bilduttryck för det lyriska i hans väsen:
hans figurer är som bubblor stigande direkt ur det
undermedvetna, liksom skapade av sig själva, och
fyller med sina mjuka linjer papperet ända ut i kanten:
sällsamt gripande närbilder ur själen som tränger
undan allt staffage.
Även i några målningar från sjukdomstiden nådde
Josephson långt framom sin samtid. Det upprörda
porträttet av farbrodern Ludvig äger en egendomligt
uttrycksfull Fauststämning och i den vita och gyllne
Gåslisa är den ljusa sagostämningen mästerligt fångad.
Teckningarna från sjukdomstiden har flera gånger
utställts. Många av hans teckningar har en ton av
bottenlöst vemod, liksom en melodi till hans egna rader:
Jag hade ett hjärta, som gav och som gav.
Nu har det ej mera att giva.
Ack, snälla dödgrävare, gräv mig en grav;
jag kan ej min ledsnad beskriva.
Nu står där blott åter ett svidande sår -—■
där riva de alla och sarga;
ack, snälla dödgrävare, red mig en bår,
så lugna sig kanske de arga.
Så kan jag måhända få fred i min grav;
där växa små blommor ur mullen.
Jag hade ett hjärta som gav och som gav. —
Ack, kasta ej stenar på kullen!
(Ur Svarta rosor och gula)
ETT SKINGRAT FOLKS HISTORIA
JUDAR och JUDENDOM. Den av Israels tolv
stammar som framför de andra lyckades överleva de
assyriska krigens förödelse och som skapade
kungadömet i Jerusalem var stammen Juda. På så sätt blev
det alltifrån babyloniska fångenskapens tid vanligt att
kalla de israeliter som i Jerusalem såg sin andliga
huvudstad för »judar», liksom den israelitiska religionen,
sådan den fick sin utformning under denna tid, fått
namnet »judendom».
Den bibliska tidens sista århundraden
De fem Moseböckerna, av judarna kallade Tora
(Lagen), torde ha fått sin definitiva form under slutet
av kungatiden. Denna lagsamling blev under
babyloniska fångenskapens tid alltmera allmänt räknad som
judendomens grundval. Men samtidigt fortlevde
oppositionella rörelser, som förnekade offerlagarnas
gudomliga ursprung.
De judar som Nebukadnessar lät bortföra var inte
särskilt talrika, de utgjorde blott en mindre del av
nationen. Men i länderna kring Eufrat och Tigris
blandade de sig med ättlingar av de tidigare av
assyrierna deporterade nordisraeliterna, och resultatet
blev en betydande judisk befolkning i Babylonien, med
stark nationalkänsla. Flertalet deporterade sattes från
början till jordbruksarbete på de kungliga
domänerna, men en del fick tillfälle att idka stadsnäringar.
Sedan perserkonungen Cyrus 539 krossat det
babyloniska riket, gav han judarna tillåtelse att
återuppbygga Jerusalems tempel, samtidigt som de deporte-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
