Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar och judendom — ett skingrat folks historia - Den bibliska tidens sista århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR 1883
Synagogan. Etsning av Rembrandt.
rade fick rätt att återvända. Tempelbygget gick dock
långsamt och hindrades efter Cyrus’ död av de
persiska styresmännens misstro mot de judiska
själv-ständighetsdrömmarna. Först under den inre oron i
perserriket i samband med Dareios’ trontillträde 522
kände judarna sig upplivade att med större kraft gripa
sig verket an, nu även pådrivna av profeterna
Hag-gais och Sakarjas förkunnelse. Hos folket spred sig
lidelsefulla förhoppningar om ett återuppståndet fritt
Israel under ledning av Davidsättlingen Serubabel,
förhoppningar som även kom till uttryck i Haggais och
Sakarjas profetior. Men frihetsdrömmarna gick i kvav,
perserväldet förblev bestående, och främlingsväldet
lade sig åter tungt över Jerusalem. Tempelbygget
fullbordades dock 516.
Att persernas nederlag 480 i kriget mot Grekland
under Dareios’ efterträdare Xerxes (bibelns
Ahasve-ros) väckt judiska frihetsförhoppningar är troligt.
Enligt Esters bok skulle dennes regering ha planerat en
massaker på judarna, vilka emellertid räddades
genom ingripande från en av konungens många hustrur,
judinnan Ester. Huruvida denna berättelse vilar på
historisk grund, är omstritt, men ännu i dag firar
judarna årligen i februari festen purim till minne av sin
räddning. Under Xerxes’ efterträdare Artaxerxes I
(465-424) befästes det persiska väldet över
Palestina, särskilt genom den judiske lagtolkaren Esra.
Denne kom 458 till Jerusalem med ett av
perserkonungen givet fullmaktsbrev och genomdrev nya
tolkningar av den judiska lagen, innebärande förbud mot
äktenskapsförbindelser med grannfolken. Härigenom
råkade judarna i fiendskap med dessa folk, och det
gemensamma motståndet mot perserväldet
omintetgjordes. Vid mitten av 300-talet gjorde judarna
tillsammans med fenicierna ett upprorsförsök mot den
grymme Artaxerxes III, men försöket slöt med
nederlag och nya deportationer. Det var således naturligt,
att vid Alexanders anfall mot perserriket 332 en mängd
judar frivilligt anslöt sig till den makedoniska hären.
Alexanders seger ledde till att Palestinas judar fick
självstyrelse under den jerusalemitiska
översteprästsläktens ledning. Men tronstriderna mellan de
ärelystna generalerna efter Alexanders död slutade med
att Ptolemaios, som gjort Egypten till sitt rike, 301
erövrade Palestina, och detta land fick så ställningen av
blott och bart egyptisk provins. I Egypten hade
alltsedan de för Israel olyckliga krigen på 700-, 600- och
500-talen funnits en avsevärd judisk befolkning, och
denna ökades nu genom Ptolemaios’ deportationer. I
synnerhet fick Alexandria en stor judisk
befolkningssiffra. Här lyckades under den följande tiden
åtskilliga judar genom handel arbeta sig upp till rikedom
och ekonomiskt inflytande. Många judar deltog också
i det hellenistiska kulturlivet, och Gamla testamentet
blev här översatt till grekiska
(Septuagintaöversätt-ningen).
År 200 erövrades Palestina av den över Syrien och
Mesopotamien härskande konungen Antiochos den
store, av seleukidemas ätt. Han gav judarna
vidsträckta fri- och rättigheter. Men hans son Antiochos
Epifanes, som var en fanatisk anhängare av grekisk
religion och kultur, ville tvinga alla sina undersåtar att
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
