Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern — från Hallstatt- till vikingatid - Hallstatt-tiden på gränsen mellan brons- och järnåldern - Romerska dryckeskärl nyttjades i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igiO JÄRNÅLDERN
FRÄN HALL STATT- TILL VIKINGATID
JÄRNÅLDERN är inte något till sitt omfång helt
bestämt tidsskede. Den har inte något bestämt slut
-vi lever ännu i denna dag på sätt och vis i järnåldern,
eftersom järnet alltjämt är den viktigaste av våra
bruksmetaller. I regel hänföres dock beteckningen
järnåldern till förhistorisk tid, dvs. den period som
börjar då järnet mer allmänt togs i bruk för redskap
och vapen och som sträcker sig till inträdandet av en
högkultur, som lämnat oss fylligare historiska
källskrifter. De äldsta järnföremålen påträffas i Egypten
från omkr. 2000 f. Kr., men en verklig järnålder
inträder först i Armenien och södra Kaukasus kring
mitten av andra årtusendet f. Kr. I Grekland
uppträder järnet omkr. 1100 f. Kr., och järnåldern anses
där avslutad omkr. 700 f. Kr. I Italien varar den fram
till 200-talet.
I vårt land varar järnåldern betydligt längre — vi
brukar räkna dess varaktighet fram till medeltiden.
Den indelas efter de olika fornsaksformerna i vissa
huvudskeden. Äldst är Hallstatt-tiden, som fått namn
efter en österrikisk fyndplats. Detta skede kan också
betraktas som en övergångstid mellan brons- och
järnåldern. Meningarna om dess längd här i Skandinavien
växlar åtskilligt. Troligen har det omfattat en kortare
tidrymd vid mitten av det första årtusendet f. Kr.
Därnäst kommer La Tène-tiden [la tä’n], som omfattar
århundradena närmast före Kristi födelse. Den
efterföljande romerska tiden varar till omkring 400 e. Kr.
Därefter kommer folkvandringstiden, som räcker till
omkr. 800, varefter vidtager vikingatiden, som
omfattar århundradena fram till 1 ooo-talets mitt.
Hallstatt-tiden på gränsen mellan brons- och
järnåldern
Endast småningom blev jämet känt här uppe i
Norden och var då mycket sällsynt och dyrbart. Redan
under bronsålderns mellersta del uppträder järnet som
inläggning på bronsknivar, senare användes det till
nålar, smärre och större ringar, små knivar och
liknande saker.
Tydligen har järnet kort efter bronsålderns 6:e
period, under Hallstatt-tiden, blivit billigare och
användbart för redskap och vapen. Under denna tid vann
vissa speciella svärdformer i såväl brons som järn och
ursprungligen hemmahörande i Hallstattområdets
kulturkrets en relativt vidsträckt spridning. Ett dylikt
svärd av järn finns bevarat från Östergötland. Fynden
från denna tid, mest bestående av halsringar av brons,
genombrutna bronssmycken, bronsspännen av olika
typer, ofta med nålar av järn, förekommer från olika
landskap, dock relativt fåtaligt. De flesta härrör från
Gotland och Öland.
Den efterföljande La Tènetiden, som fått namn efter
en fyndplats i Schweiz, indelas på kontinenten
närmast i tre underavdelningar, La Tène I, II och III,
alltefter fyndens olika art. Emellertid saknas inte blott i
Sverige och det övriga Norden utan även i
Nordtyskland praktiskt taget fynd från La Tènetidens första
period. Under La Tènetidens senare del börjar
emellertid fynden flöda rikligare, och de står nu under
påverkan av den keltiska kulturen. Germanerna
strömmade nämligen ned mot Mellaneuropa och kom i en
intimare kontakt med kelterna (se Germaner).
Karakteristiska är spännen av brons påminnande om
sä-kerhetsnålar, halsringar med knoppar, eneggade samt
någon gång även tveeggade svärd, vid fästet försedda
med en rund insvängning; motsvarande insvängning
finnes även vid slidornas mynning. Ett intressant fynd
från denna tid är en smedmästares förråd, funnet vid
Jättened i Västergötland, bestående av städ,
bronstackor, syl, hornskaft, troligen till skära, samt
halvfärdiga ämnen till spännen.
Tidens gravskick var mycket enkelt. De brända
benen nedlades i en urna, en ask av näver eller något
annat hölje och nedsänktes vanligen under flat mark,
ofta i grusåsar. Ibland utmärktes graven av en i
markytan lagd, synlig sten eller av flera däröver lagda
stenar, vilka antingen bildar en enkel geometrisk figur
eller ett mindre röse.
Redan vid början av det sista förkristna
århundradet hade germanska stammar kommit i kontakt med
romarna. Under de härnadståg som cimbrer och
teu-toner företog inom det keltiska Mellaneuropa hade
de nämligen två gånger gjort avstickare söderut in på
romersk mark, och romarna hade endast med möda
förmått besegra dem. Det var närmast för att sätta en
damm för liknande germanska anlopp som Caesar
utförde sina bekanta fälttåg (58-51 f. Kr.) i Gallien
(Frankrike) och gjorde Rhen till gräns mellan romare
och germaner.
Romerska dryckeskärl nyttjades i Norden
Många av de folk, som bodde i mellersta Europa,
blev härigenom delaktiga av den romerska kulturen,
och denna kultur utövade i lång tid ända till det
väst-romerska rikets fall ett starkt inflytande även långt
utom gränserna för de romerska caesarernas rike.
Även hit till Skandinavien kom en mängd föremål av
romersk tillverkning.
I svensk jord har bl. a. hittats några bronsstaty etter
samt flera romerska kärl av brons och mässing.
Särskilt ståtlig är en urna från Västmanland, använd som
behållare för brända ben i en grav. Den har en latinsk
inskrift, som berättar att den skänkts av tempelföre-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
