Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala — Finlands nationalepos - Innehållet i Kalevala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_______________________________________________________________________ KALEVALA 1923
FINLANDS NATIONALEPOS
Kå LEVALA. I de små pörtena i Finland var
sedan medeltiden sången en kär gäst. Och liksom
rapso-derna i Hellas föredrog sina dikter om Troja och
jog-learerna i Frankrike sina chansons de geste, sjöng de
finska sångarna om Väinämöinen, Lemminkäinen och
andra trollkunniga sagofigurer. Två sångare satt
därvid mitt emot varandra, hållande varandra i händerna,
och vaggade rytmiskt fram och tillbaka till den
entoniga melodin. När den ene slutat, tog den andre upp
sången och sjöng vidare. Dessa sånger brukar vanligen
kallas runor. Metern är alltid densamma:
fyrtakts-trokéer utan rim men med allitteration och en ofta
återkommande parallellism.
I slutet av 1700-talet och början av 1800- talet fick
man upp ögonen för denna rika sångskatt och började
uppteckna runorna. Den unge läkaren Elias Lönnrot
(1802-84), Runebergs ungdomsvän, samlade under
sina vidsträckta forskningsresor - särskilt i ryska
Karelen - ett rikligt material och kunde 1835 i tryck
utge sina resultat, vilka 1849 utkom i utökat skick i
ett epos på 50 sånger och 22 795 versrader. Detta epos
kallade han Kalevala, vilket betyder Kalevas land. Det
vann genast en ofantlig popularitet, då finnarna i sin
nyvaknade nationella hänförelse trodde, att Lönnrot
här lyckats sammansmälta de spridda resterna av en
urgammal finsk folkdiktning till ett helt.
Den moderna forskningen menar dock annorlunda.
Något urgammalt epos har aldrig funnits, utan
Kalevala är i sitt nuvarande enhetliga skick en av de
ho-meriska dikterna inspirerad skapelse av Lönnrot. De
besvärjelsesånger och episka dikter han byggt på
härstammar från vitt skilda trakter och tider men är i sin
nedtecknade form inte äldre än från medeltiden,
ehuru de myter som ligger till grund för dem kan
vara uråldriga. Detta förringar dock inte Kalevalas
stora betydelse som inspirationskälla för nationell
finsk litteratur, konst och musik. Och det stora eposet
inrymmer många partier av verklig skönhet.
Innehållet i Kalevala
Det är omöjligt att kortfattat återge innehållet i
Kalevala utan att läsaren därvid får en förvrängd
uppfattning om själva diktverket. De olika delarna hänger
nämligen mycket löst samman. Eposet börjar med att
berätta huru Väinämöinen födes av Ilmatar, luftens
jungfru, som gått havande med honom i 700 år, hur
han sedan tävlar i trollsång med Joukahainen och
vinner dennes syster Aino som pris. Men då hon, som inte
vill gifta sig med trollkarlen, drunknar, beger sig
Väinämöinen till Pohjola, det mystiska landet i norr, för
att erövra pohjajungfrun. Om denna färd och alla
äventyr för att undgå pohjafolkets trolldom handlar
sedan flera sånger. Andra hjältar i eposet är Lemmin-
Finska konstnärer, musiker och skalder har skapat stora
verk, inspirerade av Kalevalas säregna fantasivärld. Främst
kan nämnas Sibelius’ tondikter och Gallen-Kallelas
bildkonst. Ovan har den senare skildrat den episod då
Kalevala-borna försvarar den undergörande kvarnen Sampo mot
Pohjolas härskaror, vilka angriper Väinämöinens båt i
skydd av den till en jättefågel förvandlade Louhi, »Pohjas
husmor».
Gamle vise Väinämöinen, siarn som är solens årsbarn,
trodde tiden vara inne, sade sig att stunden kommit;
han drog upp det starka styret, lyfte stora
ekträstången,
drämde till det leda trollet, klorna slog han av på
örnen —
nästan alla klorna knäcktes, ett lillfinger blott blev
övrigt.
Folket föll från fågelns vingar, männen hamnade i
havet;
från var vinge hundra härmän, tusen tumlade från
stjärten.
Örnen själv damp ned i skeppsdäck, föll med brak mot
båtens vränger,
föll som tjädern ifrån furan, ekorrn ifrån granens
grenar.
Med sitt enda friska finger sökte hon att gripa Sampo,
vräkte Sampo ned i vattnet, stjälpte ut den bjärta
kvarnen
från den röda båtens reling ibland havets blåa böljor;
där gick Sampo strax i stycken, blev den bjärta
kvarnen krossad.
käinen, som förgäves söker vinna samma jungfru men
sedan företar en hämndefärd till Pohjola, smeden
Ilmarinen, som smider den undergörande Sampo, om
vilken den stora striden mellan Kalevala och Pohjola
står, och den olycksfödde trälen Kullervo, om vars
tragiska levnadsöden några av diktens vackraste
sånger handlar. Mot slutet av eposet kommer ett kristet
inslag: Jungfru Marjatta (Maria) föder »Karelens
konung». Till sist överger Väinämöinen sitt land i en
kopparbåt, sedan han skänkt folket kantelen,
fisk-bensharpan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
