Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaktus — öknens och blomfönstrens taggiga växter - Kaktusen som nyttoväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IQ2 2 KAKTUS
Kaktusodling är fortfarande en uppskattad hobby. De tre representanterna för släktet Opun’tia t. v. ser man med ett
igenkännande leende, även om man »för tillfället inte kan komma ihåg namnet». Det gör man däremot lätt med övre mittbildens
»gubbhår» (Cephaloce’reus seni’lis), vilkas vita skägg givit upphov till såväl det svenska som det latinska namnet (senilis, åldrig).
Därunder syns några representanter för det igelkottliknande släktet Mamilla’ria. T. h. en kvist av en Cereus, vars vilda släktingar
används som virke, belysningsmaterial och bränsle på gränsen till öknen.
En kaktus är en suckulent’ växt, dvs. den upptar
vatten och magasinerar det. I de ökentrakter där den
hör hemma kan den på så sätt uthärda en långvarig
torka. I Nordamerikas ökenartade trakter har den det
fuktigt och varmt, 22° C, under fyra månader. Då
växer den. När hettan kommer med en temperatur upp
till 48° och luftens fuktighet tar slut, blommar
kaktusen och sätter frukt. Därpå följer en vilotid. Längre
söderut i de stora kaktusområdena mellan 300 och
170 nordl. bredd, t. ex. i Mexico, kan temperaturen
om dagen nå 400 men om natten falla till 6°. Det
fordras härdiga växter i sådana trakter.
Får en lekman se ett exemplar av kaktussläktet
Peires’kia, tar han den antagligen för ett träd eller en
buske. Dess kvistar är nämligen gröna och mjuka
första året men förvedas senare. Bladen fälls liksom
hos lövträd. Likväl är detta en urtyp för alla
kaktusarter. Den har utvecklats så att bladen blivit alltmer
suckulenta och samtidigt mindre för att till sist
försvinna. Hos en övergångsform som t. ex. Opun’tia
su-bulata finner man dock rester av blad. De nya skotten
på en kaktus är täckta av små spetsiga blad, som snart
faller av. Samtidigt som bladen försvinner, blir
stammen tjockare. Ofta förväxlar man stam och blad.
»Bladen» på de vanliga arter av bladkaktus, som vi odlar
i våra fönster, utgörs av stamdelar, som till formen
liknar blad.
Kaktusstammens inre byggnad liknar
växtstam-mens. Det går kärlknippen från roten till stammens
övre del, och från dessa går det kärl till varje »öga».
Från »ögat» eller aerolen kan det växa ut en rot, en ny
gren eller en blomma. Här kommer också den sista
resten av kaktusbladet fram, när grenen växer ut.
Taggarna är ett viktigt försvarsmedel. I torra trakter blir
nämligen kaktusarterna ofta mycket eftertraktade på
grund av att de innehåller vatten men skyddas då av
taggarna. Hos vissa arter kan dessa bli upp till 15 cm
långa och så styva och skarpa, att de genomtränger
läder. Fördenskull användes kaktusen ofta i sitt
hemland till häckar. Taggarna kan antaga alla möjliga
former, hos O puntia-ar ter är de ofta små och
tättsit-tande men försedda med hullingar, och de är svåra
att avlägsna om de råkat fastna på hud eller kläder.
På en st järnkaktus ser man en mängd vita punkter,
som utgör samlingar av mycket små hår.
Kaktusen som nyttoväxt
Frukterna av en mängd kakteer, särskilt C e’reus
och Opuntia, är mycket närande och används därför
till föda. På torgen i Mexico kan man köpa »pitahaja»
dvs. Cereus-hukter, vilka är lika stora som våra
äpplen. Omtyckta är också de blåbärsliknande frukterna
av Cereus geome’tricans, de s. k. garambuyos. Särskilt
viktig för folkförsörjningen i en del trakter är
frukten av fikonkaktusen, Opuntia in’dica. Indianerna
lever på vissa platser under fyra månader
huvudsakligen av kaktusfrukter. - Även i Sydeuropa odlas några
kaktusarter för fruktens skull. Av färgämnet i flera
kakteer tillverkar många infödingar sin
»krigsmål-ning». En del av dessa växter innehåller även
alka-loider och andra läkemedel och används därför av
medicinmännen. Av en alkaloid hos Echinocac’tus
Williamsii framställer indianerna drycken peyotl
eller jiculi, vilken lär påverka färgsinnet, så att man
får färghallucinationer. Dessutom avlägsnar den
svält-och trötthetskänslor och framkallar våldsamma
glädjeutbrott. Giftet liknar något kokain men har inga
skadliga efterverkningar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
