Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karikatyr och skämtbild — samhällssatir och personkarikatyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1942 KARIKATYR
SAMHALLSSATIR OCH PERSONKARIKATYR
Karikatyr och skämtbild. Många stiijer
mellan karikatyr (av medeltidslatinets carrica’re, av
lat. ca/rus, fordon, eg. lass, last, sedermera
överlastning, överdrift) och skämtbild, i det de till den
förstnämnda gruppen hänför endast vrångbilder av
personer och till den senare skämtsamma teckningar i
allmänhet. Att få fram en entydig definition på begreppet
karikatyr tycks vara svårt. Karikatyr, satir och
humoristisk anekdot är inte begrepp som täcker varandra.
Humorns roll i det hela är alltid irrationell; vi vet
alla - inte minst efter andra världskrigets
fruktansvärda hatpropaganda - att karikatyr och satir kan
vara helt blottade på humor. Och var går gränsen
mellan genrebild-sedeskildring och satir? Det finns
bilder som på grund av tidsavståndet ter sig löjliga för
oss, men som inte i sig själva äger drag av karikatyr,
och det finns allegorier och symboliska
framställningar som visserligen rör sig om människors skuld
och ondska men som inte har sin rot i diableri utan i
ett etos av högre resning.
Karikatyren är ofta bildmässigt mycket tillgänglig
konst och har därför stor räckvidd och starkt
propagandavärde. Man kan ha roligt åt skämtteckningar
samtidigt som de ger goda inblickar i seder och bruk,
politisk och social historia, ja, den politiska satiren
kan t. o. m. erbjuda ett viktigt forskningsmaterial:
den röjer reaktioner och ställningstaganden under krig
och kriser. Karikatyren har också ett betydande
konsthistoriskt intresse: den karikerar nämligen inte bara
människor och förhållanden utan också konsten själv;
den är ofta ett till det yttersta drivet uttryck för sin
tids stil. Henri de Toulouse-Lautrec t. ex. är
impres-sionist och samtidigt karikerar han impressionismen
genom att överdriva utsnittskompositionen till grotesk
effekt. I karikatyren bryter också ofta den underström
av expressionism fram som mer eller mindre
undanskymd av den stora konstens doktriner går genom alla
tider. I grunden är karikatyren en folklig konst, även
om den ofta drivits upp till artisteri och raffinemang.
Karikatyrens historia går tillbaka ända till det
forna Egypten, där man frambragte roliga skämtbilder
redan under andra årtusendet f. Kr. Av den antika
grekiska och romerska karikatyrkonsten finns
intressanta rester bevarade, både i målningar och
skulpturer. Så uppvisar t. ex. en del målningar i Pompeji
och Herculaneum oförargligt skämtsamma bilder av
En teologisk föreläsning.
»Ja Ni förlorade visserligen målet, men Ni har haft glädjen
att höra mig föra det!».
Prästerskapet har alltid varit ett omtyckt föremål för nidbilder. T. v. har engelsmannen Hogarth excellerat i framställningen av
brutala och fåraktiga teologfysionomier. T. h. har ett annat stånd råkat ut för karikatyrtecknarens giftiga penna: det är en av
Daumiers berömda advokatkarikatyrer.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
