Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karikatyr och skämtbild — samhällssatir och personkarikatyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ KARIKATYR 1043
»Fy, Caesar, skäms du inte att ta så smutsiga byxor i munnen!»
Mannen som gör vad som faller honom in.
Teckningen t. v. är hämtad ur Th. Th. Heines Bilder ur familjelivet, mardrömsliknande skildringar av den tyska borgerlighetens
ombonade och självgoda tillvaro under Wilhelm H:s tid. Det oscariska svenska samhället hade en originell nidtecknare i Oskar
Andersson, märket O. A., som skapade Mannen som gör vad som faller honom in (bilden t. h.).
djur och människor, och på en fresk i Gragnano
skildras hjälten i Aeneiden, Aeneas, bortförande sin gamle
far och sin lille son från Troja, men alla är framställda
med hundhuvuden. Karikatyrer var också de masker
som bars av antikens tragiska och komiska
skådespelare.
Medeltiden ägde föga sinne för humor men desto
mera för krass och drastisk komik. Vrångbilden av
det gudomliga och mänskliga tog gestalt i
skildringarna av djävulen och hans anhang. Här kunde ett
folkligt skämtlynne ostraffat ta sig uttryck i burleska och
även obscena bilder, vilka tolererades t. o. m. i
kyrkornas vägg- och valvmålningar, varpå finns otaliga
exempel i svenska och danska kyrkomålningar. Med
robust humor framställde man också folkliga fabler
och djursagor, som t. ex. hur räven predikar för
gässen och hur oxen slaktar bonden. Medeltidens
skickliga skrivare och miniatyrmålare roade sig gäma med
att i marginalerna till sina böcker infläta de
befängdaste teckningar av djur, troll och fabelväsen, kallade
»drolerier» (av fr. dröle = lustig}. Dessa har inte
något samband med texten utan är rena hugskott, en
lek med penna och pensel.
Ett ohyggligt, diaboliskt och utspekulerat
skämtlynne kommer till synes i den nederländske målaren
Hieronymus Boschs skildringar av helvetets fasor och
Lustarnas trädgård. Hans arvtagare blev, med den
makabra humorn lyft till mänsklig medkänsla,
Pieter Brueghel (se d. o.). Under renässansen drog
sig inte konstnärerna för att framhäva det fula och
förvridna, och som exempel härpå kan anföras
Leo-nardo da Vincis berömda vrångbilder (se plansch vid
Vinci).
När den franske kopparstickaren Jacques Callot
[kalå’] gjorde en serie groteska dvärggestalter var det
i avsikt att roa, men de, liksom den spanske
hovmålaren Velazquez (se d. o.) porträtt av dvärgar
och dvärginnor i hovets tjänst, är också ett uttryck
för tidens känslokalla skämt med de vanföra och
onormala.
Naturligtvis fanns det t. ex. i Brueghels målningar,
sådana som Det feta köket och Det magra köket, en
karikatyrmässig samhällssatir, men till medveten
verkan bragtes denna först på 1700-talet av
engelsmannen William Hogarth [hå’ogap], som i serier
av målningar och kopparstick i en påtagligt
karika-tyrisk men ändå som realistisk uppfattad stil gisslade
samtidens sociala missförhållanden. Den politiska
karikatyren frodades i alla länder vid denna tid,
men kanske yppigast i England, där å ena sidan
yttrandefriheten och å andra sidan färggravyrens höga
utveckling gav möjligheter åt skämttecknare som
James Gillray [djiKrej], Thomas Rowlandson
[rå’o-] och George Cruikshank [krok’sjängk] att
göra sig lustiga både över Napoleons framfart och
över missförhållanden i hemlandet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
