Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan — den förste Bernadotte - En fransman på Sveriges tron - En regering på gott och ont - Återvunnen popularitet - Karl V — kejsaren som ärvde ett världsvälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1952 KARL V
Greve Magnus Brahes stora inflytande sammanhängde
delvis med kungens behov att ha en mellanhand
mellan sig och den svenska allmänheten. Sedan Karl
Johan under ett av sina första år i Sverige misslyckats
i att tala svenska offentligt (efter förelagt koncept
med uttalsbeteckning), avstod han från dylika försök
och använde ofta sonen, kronprins Oskar, som tolk.
En regering på gott och ont
Liksom det över Karl Johans personlighet vilade
ljus och skuggor, så kom också hans regering att bli
på både gott och ont. Hans politik fick ivriga
tillskyn-dare men också hätska motståndare.
Karl Johans regering inföll under en brytningstid
mellan gamla och nya åsikter. Det var den period då
liberalismen framträdde hos oss och gick till storms
mot den konservativa åskådningen. Man kunde vänta
att Karl Johan som gammal revolutionsman skulle ha
beaktat liberalernas frihetskrav och regerat i
konstitutionell anda. Detta blev emellertid inte fallet och
ganska snart visade han tendenser till
»allenastyran-de». Det blev t. ex. vanligt att han framför allt i
ut-nämningsfrågor fattade beslut t. o. m. mot ett enhälligt
statsråd. Anmärkningar riktades också mot honom
för att gå förbi sitt statsråd och regera med hjälp av
privata rådgivare, av vilka den mest bekante var den
nyss nämnde greve Magnus Brahe (»Braheväldet»).
Slagordet »sängkammarregemente» präglades också
och hade sin grund i att Karl Johan, som hade sena
vanor, lät vissa frågor föredragas före konseljen,
medan han ännu låg till sängs eller satt vid toalettbordet.
Allenastyrandet väckte en stark liberal opposition
till liv, vilken under 1820- och 1830-talen framträdde
både i riksdagen och annorstädes. Särskilt bekant är
oppositionens framträdande i Lars Johan Hiertas
»Aftonbladet», som var den första tidning i Sverige
som helt engagerade sig för en viss politisk riktning.
Då oppositionen var som starkast gjordes t. o. m.
antydningar om att en abdikation borde framtvingas. Så
långt ville nog endast ett fåtal gå, men de personliga
angreppen mot kungen var ganska hätska.
När man bedömt Karl Johans kungagärning, har
man väl mycket fäst sig vid svagheterna.
Oppositionen mot hans regeringssystem har kanske i alltför
hög grad fått bestämma eftervärldens syn på hans
politik. Man får emellertid inte glömma, att Karl Johans
tid också var rik på positiva åtgärder. Den ekonomiska
stabiliseringen, Göta kanal, laga skiftet,
departemen-talreformen, 1842 års folkskolestadga är några
exempel härpå -’men visst inte de enda. Och man bör
också minnas att Karl Johan själv kraftigt ingrep mot
den slapphet och oordning som inrotat sig på många
områden av det svenska samhället.
Återvunnen popularitet
Karl Johan hade glädjen att under sina allra sista år
se missnöjet och oppositionen på många håll förbytta i
en återvändande popularitet. Karl Johans sarkofag
gjordes av älvdalsporfyr och drogs av 170 dalkarlar
från Älvdalen till Gävle. Säkert kan man i denna
ovanliga hedersbevisning mot den avlidne konungen se ett
vittnesbörd om att »främlingen från Pyrenéernas fot»,
allt klander till trots, hade erövrat en plats i det
svenska folkets hjärta.
KEJSAREN SOM ARVDE ETT VÄRLDSVÄLDE
IXARL V (1500-58), tysk-romersk kejsare
1519-1556, har sin plats i flertalet bildade svenskars
medvetande främst som Martin Luthers mäktige
antagonist. Betecknande för kejsarens ställning till den store
reformatorn är ett yttrande, som tillskrives Karl
under tiden kort före hans död: den handling han
ångrade mest var att han hållit den en gång åt Luther
givna lej den och inte i stället låtit bränna honom
på bål.
Karl var son till Filip den sköne av Habsburg och
Johanna av Kastilien-Aragonien, dotter till Ferdinand
och Isabella. Uppfostrad i Nederländerna, kände han
sig som flamländare och kom senare att
huvudsakligen omge sig med burgundiska rådgivare. Redan
som liten gosse ärvde han Nederländerna efter sin far,
och efter hand kom en så vidsträckt rad av länder att
samlas under den unge furstens spira, att hans samtid
med rätta kunde tala om ett verkligt världsvälde, ett
rike där »solen aldrig gick ned». Efter morfaderns
död tog han i arv Spanien och dess biländer i Italien
samt de spanska kolonierna i Amerika. Härtill kom
för en kortare tid de österrikiska arvländerna. Ar 151g
valdes han i Frankfurt till tysk-romersk konung, och
följande år tillädes han av påven kejsartiteln.
Att sammanhålla detta välde, vidsträckt till sin
omfattning och ytterst heterogent till sin befolkning, var
i sanning inte någon liten uppgift.
Tidsomständighe-terna gjorde inte heller värvet lättare. Hela det
västerländska samhället befann sig i omdaning socialt,
ekonomiskt och kulturellt. De geografiska och tekniska
upptäckterna hade öppnat nya perspektiv för
mänskligheten, kyrkokrisen hade kommit i ett akut läge, och
över hela Europa hade hos de olika folken
national-medvetandet blivit väckt. Utvecklingen visade sig vara
Karl övermäktig, men trots detta har han gått till
historien som en framstående statsmannabegåvning.
Med en rik intellektuell utrustning förenade han
energi och pliktkänsla.
Artiklar, som saknas i detta hand, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
