Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kartago — ett märkligt forntida handelsvälde - De puniska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTAGO 1961
Av det Kartago som kämpade med Rom om herraväldet över Medelhavet återstår i dag bara enstaka arkeologiska
minnesmärken. T. v. ses det gamla hamnområdet, en gång ett viktigt handelscentrum, nu en skyddad idyllisk vik med det blånande
Medelhavet i bakgrunden. T. h. har arkeologerna grävt fram resterna av stadens teater.
ETT MÄRKLIGT FORNTIDA HANDELSVÄLDE
IxARTAGO. Staden Kartago, på feniciska
Kar-thadskat, låg på Afrikas nordkust strax norr om det
nuvarande Tu’nis och var under antiken den
ryktbaraste av alla Afrikas städer. Redan mycket tidigt
torde fenicierna här liksom på andra ställen på den
nordafrikanska kusten ha anlagt handelsfaktorier med
blandad fenicisk och inhemsk befolkning. Enligt den
klassiska traditionen grundades staden Kartago i
mitten av 800-talet f. Kr. av emigranter från den
feniciska staden TyTus, ledda av Elissa, även kallad Didon
och dotter till den tyriske kungen Muttan I. Enligt
sagan skulle Didon ha fått köpa »så mycket land som
kunde täckas av en oxhud», och genom att skära
skinnet i tunna strimlor lyckades hon få det att räcka runt
den kulle som senare erhöll namnet Byrsa.
Kartagos äldsta historia är höljd i dunkel. Först
under 500-talet f. Kr. erhåller vi säkrare
underrättelser om staden, som nu synes ha vuxit ansenligt och
var indelad i tre stora distrikt. Vid denna tid hade
de feniciska kolonierna särskilt i Spanien tillvuxit i
makt och betydenhet, och sedan nu även Kartago fått
fast fot på den sicilianska kusten och närliggande öar,
stoppades den grekiska kolonisationen i dessa trakter,
och en konflikt med grekerna blev oundviklig omkr.
550 f. Kr. Kriget, som blev mycket långvarigt, fördes
med växlande lycka men slutade med att Kartago i
stort sett bibehöll sin överhöghet över såväl
Sardinien som Sicilien.
De puniska krigen
Efter hand som romarna underlade sig Italien, gick
det emellertid upp för dem, vilken fara det innebar
för deras välde, att kartagerna liksom stängde in
Tyr-rhenska havet. När därför Messina hårt ansattes av
kartagerna och staden bönföll om hjälp, beslöt
romar
na 264 f. Kr. att gripa in. Därmed började de mest
skickelsedigra krig som romarna någonsin fört. De kallas
»de puniska», emedan romarna brukade kalla sina
feniciska grannar för puner. Det första puniska
kriget, som varade 264-241 f. Kr., slutade lyckosamt
för romarna, Kartago förlorade Sicilien och snart
därefter även Sardinien samt måste betala ett stort
skadestånd. Det var emellertid givet, att kartagerna inte
utan vidare skulle finna sig i förlusten. Sedan de
främst genom HamiFkar och hans svärson
Has’dru-bal utvidgat och konsoliderat sitt välde i Spanien,
började de ett nytt krig med romarna 218 f. Kr. I
Hamil-kars son Hannibal (se d. o.) hade kartagerna funnit
en ypperlig härförare. Sedan Hannibal efter sitt
berömda tåg över Alperna slagit romarna i flera
fältslag, det största vid Cannae (kan’e) låg vägen till
Rom öppen för honom. Dels genom romarnas sega
offervilja och dels genom bristande understöd från
hemlandet kunde emellertid Hannibal inte fullfölja sina
framgångar, och i den fred som följde 201 f. Kr.
förlorade Kartago utom sin flotta alla sina europeiska
kolonier och måste därtill förbinda sig att bl. a. under
50 år betala ett skadestånd av 50 talenter per år.
Kartagos politiska makt var nu fullständigt bruten, men i
ekonomiskt avseende hämtade det sig snart tack vare
sitt goda läge samt sina inbyggares flit och
företagsamhet. År 149 f. Kr. råkade emellertid staden i krig
med den numidiske fursten Massinissa, och detta gav
Rom anledning att ingripa mot Kartago, som
fullständigt förstördes och jämnades med marken 146 f. Kr.
av den romerske fältherren Scipio [ski’pio].
Staden blev sedermera återuppbyggd av romarna
och ansågs som en av det romerska imperiets största
och rikaste städer. Den genomgick sedan skiftande
öden och förstördes slutgiltigt av araberna 698.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
