Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Keynes, John Maynard — vår tids främste nationalekonom - Det rätta ordet i rätta ögonblicket - Den fulla sysselsättningens politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1986 KEYNES
VÅR TIDS FRÄMSTE NATIONALEKONOM
Keynes [kejns], John Maynard (1883-1946),
räknas allmänt som vår tids främste nationalekonom.
Många anser honom jämbördig med David Ricardo,
den ekonomiska vetenskapens mest lysande namn.
Det rätta ordet i rätta ögonblicket
Trots sin eminenta begåvning skulle Keynes
måhända inte ha nått en sådan berömmelse, om han hade
framlagt sina idéer vid en annan tidpunkt. Hans
insats får ses mot bakgrunden av en alldeles bestämd
historisk situation: den stora världsdepressionen i
början av 1930-talet. Keynes sade »det rätta ordet i
rätta ögonblicket». Han utformade en teori, som inte
blott innehöll en förklaring av hur dylika
depressionstillstånd med långvarig arbetslöshet kan uppstå
utan även gav anvisning om hur de skulle
övervinnas och förebyggas.
J. M. Keynes växte upp i Cambridge som son till
en känd filosofiprofessor, John Neville Keynes. Han
ägnade sig först åt matematiska och sedermera främst
åt ekonomiska studier; hans lärare var den berömde
Alfred Marshall, den »nyklassiska» skolans ledare.
Vid mycket unga år blev Keynes docent i hemstaden
Cambridge och samtidigt redaktör för den
vetenskapliga facktidskriften Economic Journal. Under det
första världskriget tjänstgjorde Keynes i det brittiska
finansdepartementet och deltog som ekonomisk
expert i fredsförhandlingarna 1918/19. Sistnämnda år
avsade han sig emellertid sin befattning och utgav
en stridsskrift, Economic Consequences of the Peace
(sv. övers. »Fredens ekonomiska verkningar»), i
vilken han skarpt kritiserade de allierades kortsynta
skadeståndspolitik gentemot Tyskland. Keynes
återgick nu till sin akademiska verksamhet; vid sidan
därav hann han dock med att verka som aktiv
företagare (bl. a. i förlags- och försäkringsbranscherna),
att fullgöra krävande offentliga utredningsuppdrag
m. m. Största delen av sin otroliga arbetsförmåga
ägnade han dock åt vetenskapligt författarskap.
Efter en rad smärre skrifter framlade Keynes år
1931 ett omfattande vetenskapligt arbete, Treatise
on Money. Ehuru verket på vissa punkter röjde ett
självständigt och originellt grepp, följde
resonemanget dock i stort sett vedertagna »nyklassiska» banor.
Det väckte följaktligen heller inte något större
uppseende i fackkretsar - än mindre nådde dess
budskap ut till allmänheten.
Den fulla sysselsättningens politik
Helt annorlunda blev effekten, när Keynes år 1936
publicerade sitt andra stora verk, General Theory of
Employment, Interest and Money (sv. övers. »Syssel-
sättningsproblemet», 1945). Icke nog med att boken
gav upphov till den mest intensiva vetenskapliga
diskussion; inom kort hade den åstadkommit en så
radikal nyorientering särskilt inom den yngre
ekonomiska forskargenerationen, att man kunde tala om
»den keynesska revolutionen». Snart nog gav denna
omvärdering återklang både i den allmänna
ekonomiska debatten och i den ekonomiska politiken.
Ehuru General Theory är ett strängt vetenskapligt
och ingalunda lättillgängligt arbete, har det dock en
klart framträdande praktisk-politisk syftning. Det är
ett inlägg i den brännande aktuella debatten om
botemedlen mot periodiskt återkommande ekonomiska
depressioner. Keynes förkastar den tidigare nästan
allmänt vedertagna uppfattningen, enligt vilken
depressioner är smärtsamma men ofrånkomliga
»åter-hämtningsperioder», varunder råvarupriser och
löner bör anpassa sig neråt, ända tills det åter ter sig
lönande för företagarna att producera i full
utsträckning. Keynes yrkar i stället på aktiva
sysselsättnings-stimulerande ingripanden från samhällets sida,
såsom igångsättande av offentliga arbeten,
»underbalan-sering» av statsbudgeten, kreditexpansion,
konsum-tionsstödjande åtgärder m. m.
Detta var i och för sig inte helt nya förslag. Både
USA, Hitlertyskland, Sverige och en rad andra
länder hade praktiserat liknande metoder i ett flertal år,
låt vara ganska trevande och halvhjärtat och under
hårt politiskt motstånd (utom i Tyskland, där
anti-arbetslöshetspolitiken sammankopplades med
upprustningen). Men Keynes gav nu en sammanhängande
och övertygande teoretisk motivering för riktigheten
av denna »nya» politik, som därefter kunde få en
mera enhetlig och konsekvent utformning.
Visserligen hade konjunkturerna år 1936 i
praktiskt taget hela världen åter vänt uppåt, och någon
omedelbar tillämpning av de keynesska idéerna var
således icke aktuell. Men allt flera regeringar
accepterade nu »den fulla sysselsättningen» som
målsättning för sin ekonomiska politik och höll sig beredda
att med de av Keynes anvisade vapnen ingripa mot
varje ansats till depression.
Vetenskapsmännen kom i allt större utsträckning
att godtaga den speciella begreppsapparat, som
Keynes hade utbildat; »multiplikator»,
»likviditetsprefe-rens», »konsumtionsbenägenhet», »sparkvot» m. fl.
typiskt keynesska termer och konstruktioner visade
sig bli fruktbara instrument för en mera detaljerad
analys av den samhällsekonomiska mekanismen.
Även om Keynes’ teorier därvid på många punkter
korrigerats och kompletterats, framstår dock hans
tankesystem som helhet betraktat väsentligen orubbat.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
