Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinas språk och litteratur — språket utan ändelser - Varje ord har sitt eget tecken - En mångtusenårig litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2006 KINAS SPRÅK och LITTERATUR _______________________________________________________________
Konfucius vid citterspelet hos
en gammal musikmästare.
Träsnitt från 1500-talet.
Konfucius nedlade ett stort arbete
på att ordna och bearbeta den
urgamla kinesiska sångskatten;
i många fall komponerade han
också själv melodier till
visorna.
Läskunnigheten har av flera skäl länge varit föga
utbredd bland folkets breda lager. Under den nya
regimen synes emellertid myndigheterna alltmer sträva
efter att öka läskunnigheten, men man kan vara
övertygad om att det ännu dröjer länge innan hela den
vuxna befolkningen i Kina kan läsa och skriva sitt eget
modersmål.
En mångtusenårig litteratur
Kineserna har sedan urminnes tider varit ett av
jordens mest litterära folk, och deras litteratur är
också en av de omfångsrikaste. Dess tidigare skeden
förlorar sig i den muntliga traditionens dunkel,
enligt kinesernas egna beräkningar mer än fem tusen år
tillbaka i tiden. Om en förgången guldålder talade de
stora tänkare som omkring 500 f. Kr. sörjde över sin
egen tids förfall. Främst bland dem står Konfuzcius
(se d. o.), samlaren av de gamles skrifter och
skaparen av den värdeskala som skulle bli den
förhärskande ända fram till våra dagar, och Lao-tse, lärofadern
för den andliga riktning som har kallats taoism.
Konfucius är en fullt historisk person, men hans tankar
känner vi endast genom de samtal hans lärjungar har
upptecknat. Lao-tse är en legendarisk gestalt om vars
existens vi strängt taget ingenting vet, men
Tao-te-king, en samling subtil tankelyrik som går under hans
namn, är en urkund för alla tider och alla folk. Hans
efterföljare Chuang-tse, som antas ha levat på
300-talet f. Kr., ger i de skrifter som har författats av
eller om honom en glänsande, än patetisk och än
humoristisk framställning av taoisternas på en gång
världskloka och världsfrånvända syn på tingen.
Taoismen fick stor betydelse för kinesisk konst
och poesi, längre fram i ädel tävlan med
buddhis-men, som tycks ha kommit till Kina ungefär vid vår
tidräknings början. På 500-talet fick den en speciellt
kinesisk — sedermera också japansk - variant i
zen-sekten, vars crazyartade humor och skepsis passade
bra ihop med folklynnet och skapade en förebildlig
tolerans gentemot andra trosläror.
De metafysiska aspekterna skymtar fram här och
var i den kinesiska poesin, men dess främsta
inspirationskälla är och förblir naturen. Därför kan den för
en utomstående te sig tämligen likartad tiderna
igenom. Sin klassiska period anses den ha haft kring
700-talet e. Kr., då de stora, numera också i
västerlandet välbekanta poeterna Li Po, Tu Fu och Wang
Wei levde. Men förmågan att skriva en bra dikt har
hört till allmänbildningen i Kina. Skulle man räkna
upp dem som har utmärkt sig i den konsten finge man
fylla volymer med namn, ofta på framstående
statsmän, ämbetsmän och generaler, alltifrån urtidens
kungar till nutidens kommunistledare.
Kinesernas stora intresse för statsstyrelse och
samhällsfrågor avspeglas i deras otaliga böcker om
historiska, politiska, sociala och moraliska ämnen.
Romaner och noveller har inte räknats till den
egentliga litteraturen, men de har haft en stor uppgift att
fylla som tidsfördriv och därför producerats i riklig
mängd och växlande former. Den tidvis mycket
raffinerade musikkulturen tog sig redan på 1200-talet
uttryck i en betydande musikdramatik.
TUPPLUREN
En sten till huvudgärd, och allt är stilla.
Ur mina fingrar faller boken ner.
Då hörs en fiskarflöjt från floden drilla.
Jag märker då jag vaknar att jag ler.
Ts’ai Ch’o (1000-talet e. Kr.).
I GRYNINGEN
Driv vårens unga trastar raskt på flykt
och hav dem bort från träden där de byggt.
I sömnen hör jag deras toner strömma.
Det är om dig de hindrar mig att drömma.
Kai Chia-Yün (700-talet e. Kr.)
Översättningar av Alf Henrikson.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
