Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinas språk och litteratur — språket utan ändelser - Varje ord har sitt eget tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
____________________________________________________________ KINAS SPRÅK och LITTERATUR 2005
SPRÅKET UTAN ÄNDELSER
Kinas språk och litteratur. Det
kinesiska språket talas av fler människor än något annat
språk i världen. Borde vi då inte lära oss
kinesiska i skolorna, liksom vi läser engelska? Nej,
kinesiska språket spelar än så länge en relativt liten roll
för oss i Västerlandet. Det talas visserligen även
utanför Kina, men då i allmänhet av kineser.
Mer än en halv miljard människor talar kinesiska,
men alla kan inte förstå varandra, ty de talar i många
fall sins emellan helt obegripliga dialekter. Den talade
dialekt som spelar den största rollen är den
nordkinesiska munart (mandarin), som går under
benämningen pekingmandarin. Det är en dialekt som förstås
över stora delar av Kina och det är den som i första
hand studeras i Europa och Amerika.
Typiskt för kinesiskan är dess enstaviga
(monosyl-labiska) prägel. Varje ord består av en stavelse
sammansatt av några få möjliga ljud: det finns inga
konsonantgrupper och få slutljudande konsonanter;
däremot förekommer både aspirerade (= uttalade med
kraftig utandning) och oaspirerade explosivor (dvs.
ljud som k, p} och affrikator (dvs. väsljud med
explosivt förslag, som i engelska Charles [tj]). Exempel:
ku [ko] som franska coup, k’u [kho] som svenska ko.
En stavelse kan uttalas med olika tonfall (i Peking
fyra) och ljud och tonfall bär gemensamt betydelsen;
för att bli förstådd måste man alltså »sjunga» orden
rätt. Detta räcker ofta inte för att särhålla
olikbety-dande ord. Det är nämligen ganska många ord som
sammanfaller både i fråga om de enskilda ljudens
uttal och hela stavelsens tonfall. I talspråket får man
ofta begagna två oliklydande likbetydande ord eller
lägga till diverse förklarande och beskrivande ord för
att meningen skall bli klar.
Kinesiskan håller inte isär de olika ordklasserna,
och det finns inga egentliga ändelser som visar vad
ett ord har för funktion i satsen. Kinesiskan är ett
isolerande språk. Ordföljden är i stället desto
strängare. I ett formrikt språk som latinet kunde man kasta
om orden lite hur som helst. Ändelserna upplyste
oftast tillräckligt om ordens funktion i satsen.
Kinesiskan är latinets diametrala motsats.
Varje ord har sitt eget tecken
Den kinesiska skriften är en bildskrift, en
begrepps-skrift (ideografisk skrift); dvs. varje tecken betyder
något visst och anger inte hur ordet skall uttalas. Då
förstår vi hur det ibland kan vara lättare att tolka ett
par ord i skrift än i tal, ty skriften lämnar inte samma
möjligheter till förväxling som uttalet. Man skriver
med tusch och pensel uppifrån och ned i kolumner
från höger till vänster. Man kan lätt föreställa sig att
ett kinesbarn får lägga ned stor möda på att lära sig
läsa och skriva, om man betänker att varje ord har
sitt eget tecken. Nu är det inte fullt så omöjligt som
det låter, därför att de olika tecknen har vissa element
gemensamma. Detta förstår vi lättare, om vi kastar
en blick på den kinesiska skriftens över 3 000 år
långa historia. Till en början ritade man helt enkelt
av den sak man ville skriva. Vidare kunde man finna
tecken för handlingar, tillstånd och egenskaper genom
att kombinera flera bilder till ett tecken (idékomplex).
Då man behövde ett tecken för något som inte gick
att rita, kom man på idén att låna tecknet för ett
likljudande ord av annan betydelse. Så småningom blev
skriften alltför rörig, då man ju inte kunde veta om
ett tecken i ett visst sammanhang hade sin egentliga
betydelse eller stod för något annat ord. Till slut fann
man på att sätta till ett förtydligande tecken för att
ange i vilken begreppskrets orden hörde hemma.
Man kallar denna del av hela tecknet den
betydelse-angivande delen (signi’ficum) och resten av tecknet
den ljudangivande (fone’ticum). På detta sätt kunde
man få fram en väldig mängd tecken, men i Kinas
hela mångtusenåriga litteratur är det ändå bara 6 000
å 7 000 tecken som har någon nämnvärd frekvens. För
att kunna läsa en vanlig tidning måste man känna över
2 000 tecken; men just genom att tecknen går att
sönderdela i sina beståndsdelar kan man med litet
systematisering lära sig dem inom en rimlig tid. Det
svåraste i kinesiskan för främlingen är inte skriften, utan
språkets ovan omtalade isolerande karaktär, dvs. att
orden inte förändrar sig efter sin användning i satsen.
Men skulle det ändå inte vara praktiskt, om
kineserna ville överge sin antikverade bildskrift och
börja använda vårt latinska alfabet, och ersätta sina
tusentals olika och tidsödande små teckningar med
några tiotal lättskrivna bokstäver? Försök har gjorts
på det området, och många transkriptionssystem har
sett dagens ljus. Det i Västerlandet mest använda, men
inte alls det bästa, är det som efter uppfinnaren
kallas Wade-systemet. I europeiska böcker är det
nödvändigt att på ett ungefärligt sätt kunna teckna
uttalet av kinesiska ord, och då behövs ett sådant system,
men samma system duger inte utan vidare för
kinesernas dagliga bruk. Bildskriftens värde, nämligen att
den anger betydelsen och inte uttalet, skulle gå
förlorat och skriftspråket skulle tvingas anpassa sig helt
efter någon viss talspråksdialekt. Detta skulle
innebära att kineserna skulle mista sitt gemensamma
skriftspråk och kontakten med hela den förutvarande
nära tretusenåriga litteraturen skulle avsevärt
försvåras; man bleve tvungen att översätta den till modern
kinesiska!
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
