Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolera — en fruktansvärd farsot - Kolerans symtombild - Förebyggande åtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2022 KOLERA
EN FRUKTANSVÄRD FARSOT
Ko LERA. Ännu före 1830 hade Europa inte gjort
bekantskap med koleran, den fruktansvärda
smitto-sjukdom som sedan under 1800-talet vid upprepade
tillfällen skulle härja med en våldsamhet som endast
överträffats av vad pesten tidigare åstadkommit.
Koleran synes sedan urminnes tider ha förekommit
och förekommer fortfarande i vissa delar av Orienten,
särskilt i Bengalen, där den årligen skördar massor
av offer, mest bland den inhemska befolkningen. Man
säger, att sjukdomen här uppträtt och fortfarande
uppträder endeTniskt, dvs. lokalt begränsad.
Av orsaker som åtminstone delvis sammanhängt
med ändrade, särskilt snabbare, samfärdsmedel
började sjukdomen på 1820-talet att sprida sig i olika
riktningar och nådde slutligen 1831 Europa, där den
åstadkom fruktansvärd förödelse. Enbart i Frankrike
dog av kolera över 100 000 personer 1832.
År 1883 uppträdde koleran plötsligt i Egypten och
spred död och förintelse bl. a. i Alexandria. Pasteur,
som vid denna tid ivrigt sysslade med utforskandet
av vattuskräckens orsak, utrustade en fransk
expedition, vilken ledd av Roux avreste till Alexandria. Väl
anländ dit sammanträffade denna expedition med en
tysk under Robert Koch. Under det intensiva arbete
som nu bedrevs fann Koch snart, att en liten
komma-formad bakterie konstant återfanns i
tarmuttömningarna från varje kolerasjuk (se Bakterier s. 259). Vid
undersökningar bland de endemiskt kolerasjuka
indierna i Bengalen kunde Koch något år senare
bekräfta sina fynd från Egypten och inledde härigenom
det vetenskapliga kolerabekämpandet.
Kolera smittar genom vatten eller födoämnen
som blivit förorenade av uttömningar från
kolerasjuka. En människa som effektivt undviker att svälja
ned levande kolerabaciller kan inte få sjukdomen.
Konsekvensen av denna kunskap är, att ett effektivt
vattenreningsverk måste vara ett gott skydd mot
kolera. Under slutet av 1800-talet, då dessa synpunkter
alltså mera allmänt började accepteras av de större
samhällenas myndigheter, diskuterades och byggdes
vattenreningsverk i flertalet av de stora städerna i
Europa. Avgörande för de vattenhygieniska frågorna
blev den sista stora koleraepidemin i Hamburg, vilken
inträffade år 1892.
Koleran har visat sig svår att helt utrota. Flera
stora epidemier har uppträtt under de senaste åren,
bl. a. i Egypten 1947 och i Calcutta, Indien, 1950. Vid
den senare epidemins höjdpunkt inträffade enbart i
Calcutta stad ca 200 nya fall och ett 60-tal dödsfall
per vecka.
För att samordna erfarenheterna från olika
länder och intensifiera bekämpandet av koleran har
Världshälsoorganisationen, Förenta Nationernas
organ för hälsovård, satt upp en särskild
expertkommitté för kolera.
Gemensamt för de områden där koleran
förekommer endemiskt är att det är delta-landskap,
tätt-befolkade, med mycket fuktigt klimat,
vattentillförsel utan hygienisk kontroll och hög halt av salter och
organiska ämnen i vattnet. Man tror att
kolerabacillen håller sig kvar i dessa områden i djur, som lever
i vattnet. Särskilt misstänkt är Hilsa-fisken, vars
förekomst i Östra Bengalen varierar med samma
perioder som de lokala koleraepidemierna.
Kolerans symtombild
Sedan kolerabaciller nedsvalts med t. ex. förorenat
dricksvatten, intränger de snart i tarmslemhinnan
och förökar sig här massvis. Resultatet blir den mest
våldsamma inflammation i tarmväggen, varvid den
röda och svullna tarmslemhinnan avsöndrar stora
mängder slemmig och varig vätska. Tarmen befinner
sig i livlig rörelse, vilket medför ideliga och
plågsamma diarréer, varvid den tunna avföringen snart får
ett utseende som starkt påminner om risvatten.
Genom den betydande vattenförlust som dessa
våldsamma diarréer medför blir kroppen snart alldeles
uttorkad. Resultatet härav blir, förutom det starkt
förändrade utseendet hos den sjuke med
dödskallelik-nande ansikte, en betydande mattighet, svåra
muskelkramper, starkt nedsatt urinbildning osv. Snart
inträder temperaturfall och medvetslöshet. Döden följer
ofta mycket snabbt, inte sällan redan inom 12 timmar
efter insjuknandet.
Behandlingen består främst i tillförsel i blodet
eller under huden av stora mängder vätska och salter
för att motverka de stora förluster av vatten och
salter som kroppen utsättes för genom de häftiga
diar-réerna. Vissa sulfapreparat och antibiotika har
använts med viss gynnsam effekt men denna är
svårbedömbar då dödligheten växlar mycket vid olika
epidemier. Något verksamt serum mot kolera finns inte.
Förebyggande åtgärder
För att förhindra uppkomsten av kolera är det
grundläggande att man tillhandahåller dricksvatten
under hygieniska former (vattenrening m. m.) samt
att man genom omhändertagande av avlopp
(avlopps-rening) förhindrar kolerabacillernas spridning.
Personlig renlighet är även av betydelse för att
förhindra spridning av epidemier liksom vaccination
(in-sprutning under huden av en uppslamning av döda
kolerabaciller) som ger ett gott skydd mot kolera
under en tid av omkring 6 månader.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
