Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kometer, stjärnfall och meteorstenar — himlens förmenta olycksprofeter - Kometdetektiven Halleys upptäckt - Hur en komet ändrar utseende - En kometsvans är alltid riktad bort från solen - Varifrån kommer kometerna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMETER 2025
En kometsvans är alltid riktad bort från solen. På bilden är sex på varandra följande lägen tecknade.
samma komet som visat sig vid de fyra tillfällena
med 75 till 77 års mellanrum. Härmed hade för första
gången bevisats, att kometerna liksom planeterna rör
sig i slutna banor kring solen. Med rätta bär denna
komet sedan dess Halleys namn. Dess senaste
återkomst till solens grannskap ägde rum våren 1910, då
den passerade sitt perihelium (den punkt på dess bana
som ligger närmast solen) endast tre dagar senare än
beräknat.
Tack vare anteckningar, som bl. a. kinesiska
astronomer gjorde redan för årtusenden sedan med
noggrant angivande av tider och orter för kometers
uppträdande på himlen, har det varit möjligt att utföra
beräkningar av deras banor. Därvid har man funnit,
att det i en del fall är fråga om en och samma
återvändande komet, dvs. en periodisk komet.
Hur en komet ändrar utseende
När en komet först blir synlig på himlen, ser den
ut som en ljussvag stjärna, försedd med ett svagt
lysande hölje. Ju mer den närmar sig solen, desto mer
lysande blir den. Därunder utvecklas från dess huvud
eller käma en svans, som når sin största längd, då
kometen uppnått sitt minsta solavstånd. Det är denna
svans som givit kometerna deras namn (grek, kome’
betyder långt hår). På vår himmel har kometsvansen
någon gång synts ha en längd av ända till 20
månbredder.
Att kometernas materia är mycket tunn, framgår av
att stjärnor, som ibland befinner sig bakom en
komet, likväl syns tvärsigenom både kärnan och
svan
sen. I de fall då kometer rört sig framför solskivan
har de under passagen förefallit liksom uppslukade.
Även detta tyder på att kometens kärna inte kan bestå
av någon större, sammanhängande fast kropp.
Ett lysande exempel på kometernas byggnad erhölls
i nov. 1872, då jorden sammanstötte med spillror av
Bielas komet, uppkallad efter en österrikisk astronom.
Under flera timmars tid illuminerades natthimlen
av tusentals eldstrimmor. Men de projektiler utifrån
världsrymden som åstadkom detta oavbrutna
stjärn-fallsregn visade sig fullkomligt ofarliga. Ingen av dem
nådde, såvitt man vet, ner till jordytan. De gick
dessförinnan, vitglödgade genom friktionen mot luften, upp
i gasform. Dessa kometrester måste alltså ha varit
mycket små partiklar.
En kometsvans är alltid riktad bort från solen
Med hjälp av spektralanalysen (se Astronomi och
Ljuset) har man funnit, att i kometernas svans ingår
kolväten (kemiska föreningar mellan kol och väte)
samt natrium och järn i gasform. Dessa gaser, som
genom solstrålningen alstras ur kometkärnan, hopar
sig märkligt nog alltid så att de bildar en svans, som är
riktad bort från solen. Detta antages bero på att
solstrålarna utövar en bortstötande verkan, ett s. k.
strål-ningstryck, på mycket små partiklar.
Varifrån kommer kometerna?
Enligt vad vi numera vet, består inte kometerna av
andra ämnen än dem som finns på jorden och i solen.
Säger detta faktum något om deras ursprung? Innebär
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
