Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kometer, stjärnfall och meteorstenar — himlens förmenta olycksprofeter - Varifrån kommer kometerna? - Stjärnfall - Meteorstenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2026 KOMETER _______________________________________
det att de måste härröra från samma urmateria, av
vilken de övriga himlakropparna i vårt solsystem
uppkommit? Nej, ty även i de mest avlägsna st
järnvärldar består materien av enbart kända grundämnen.
Problemet om kometernas ursprung har lösts på rent
matematisk väg av professor Elis Strömgren i
Köpenhamn. Genom mycket invecklade, mångåriga
beräkningar har han uppvisat, att ingen känd komet
ursprungligen rört sig i en öppen bana på färd från och
till andra stjärnsystem, varvid den skulle ha infångats
av solen. Tvärtom! Alla kometerna har jr ån början
haft slutna banor (långsträckta ellipser) kring solen.
De har med andra ord sitt ursprung inom vårt
solsystem. Däremot kan det inträffa, att banan förändrar
karaktär, om kometen kommer alltför nära en av de
större planeterna. Så var fallet med Lexells komet,
vilken från början synes ha haft en ytterst långsträckt
bana. Den passerade 1767 mycket nära Jupiter och
tvingades då in i en ny kretsrörelse med omloppstiden
5,5 år. Här kvarblev den blott 12 år, varvid den ånyo
kom in i Jupiters grannskap - sedan dess har den inte
blivit sedd. Tänkbart är, att banan fått hyperbolisk
form och att kometen i fråga sålunda försvunnit för
gott. Sedan teleskopet uppfanns, dvs. sedan mitten
av 1600-talet, har man med dess tillhjälp upptäckt
ca 500 kometer, av vilka sannolikt ett stort antal under
denna tidrymd har återkommit flera gånger utan att
ha blivit identifierade. Det årliga tillskottet i detta
antal uppgår i medeltal till tre å fyra; vissa år har man
observerat upp till åtta nya kometer. I regel är de
dock av så liten ljusstyrka, att de inte kan ses med ett
obeväpnat öga. De flesta människor har därför aldrig
sett en komet.
Stjärnfall
Benämningen stjärnfall är mycket missvisande. Det
ser visserligen ut som om en stjärna frigjorde sig från
himlavalvet och hastigt förflyttade sig ett stycke, innan
den plötsligt slocknar. Men det är ingen stjärna som
faller. Stjärnorna, vilka är solar liksom vår egen sol,
gör tvärtom skäl för namnet fixstjämor. Fastän de i
verkligheten rör sig med stor hastighet, syns ändock
deras inbördes lägen orubbade. Härav framgår, att
deras avstånd till jorden måste vara ofattbart stora.
Stjärnfallen däremot är företeelser i vår atmosfär
(se ovan om Bielas komet). Varje klar, månskensfri
natt kan man i regel iakttaga 5 å 6 stjärnfall i timmen.
Vissa nätter på året är de mycket talrika, så t. ex.
omkring 9-13 aug. och 12-13 dec. Augustistjärnfallen
är kända sedan tusen år tillbaka. De härrör från en
komet, vars massa under tidernas lopp utströtts över
hela banan till en meteorsvärm. Varje år går jorden
genom den punkt där svärmens bana korsar jordens.
Lufthavet bombarderas då av de kometspillror som
passerar genom skärningspunkten. I mitten av
november har vi haft stjärnfall som likaså härrör från en
känd komet, men på senare tid har dessa stjärnfall
blivit mycket fåtaliga.
Någon gång kan en meteor lysa starkare än himlens
ljusaste stjärnor och kallas då eldkula eller bolid.
Hela landskapet kan lysas upp och ett ljusspår dröja
kvar på himlen flera minuter. De vanliga meteorerna
är ytterligt små stenar men på grund av sin stora
hastighet (10-tal km sek) ger de en stark ljusutveckling
på 50 å 100 km höjd. Boliderna är större och når
djupare ned i atmosfären.
Meteorstenar
I Josuas bok (kap. 10: 11) berättas, att Gud lät stora
stenar falla från himlen. Många andra nedslag av dessa
s. k. meteorstenar eller meteoriter (grek, mete’oros,
i luften befintlig) finns omnämnda i hävderna, och
ett stort antal sådana är bevarade.
En jättelik meteorsten har gett upphov till den
kra-terformade fördjupning - 1,2 km i genomskärning
och nära 200 m djup - som finns i Arizona,
Nordamerika. Runt omkring kratern har påträffats mer än
2 000 meteorstenar, vardera vägande i medeltal 10 kg.
Huvudmassan av meteoren har till största delen
förgasats vid nedslaget och har varit svår att vid
grävningar identifiera. En sägen kvarlever bland
traktens indianer, att en gud här kommit nedfarande
från himlen i en eldvagn.
En annan dylik naturkatastrof inträffade 30 juni
1908 vid floden Steniga Tunguska i Sibirien. En
meteorsten kom farande utifrån världsrymden. I ett litet
samhälle 10 mil från nedslaget såg man en väldig
eldslåga och hörde strax därpå en fruktansvärd knall.
Lufttrycket och hettan måste ha varit oerhörda. På en yta
med 3 mils radie låg träden omkullvräkta, ordnade,
från nedslagspunkten räknat, liksom i ringar med
topparna utåt, och med avbrända stammar. Meteoren
hade, innan den träffade marken, sprungit sönder i en
massa bitar, som åstadkom kraterliknande hål. Många
renar och vilda djur omkom, men ingen människa lär
ha skadats. En liknande katastrof inträffade, likaledes
i Sibirien, 12 februari 1948. En rysk expedition till
trakten fann ett par hundra större och mindre kratrar
och beräknade projektilens totala massa till ungefär
1 000 ton.
Med stöd av gjorda iakttagelser har man i vissa fall
kunnat beräkna den hastighet meteorstenarna haft vid
sitt möte med jorden. Denna hastighet är
understundom större än kometernas eller övriga
himlakroppars i vårt solsystem. Meteorstenarna kan därför
- till skillnad från kometerna - vara
intränglingar från främmande världar.
Meteoriter innehåller oftast metalliskt järn, blandat
med nickel. Någon gång består de helt och hållet av
denna legering. - I Sverige har man hittills funnit en
enda sådan järnmeteorit. Den väger 7,5 kg och finnes
i Uppsala universitets geologiska museum.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
