Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koppar och bly — två användbara metaller - Förädling av kopparmalm - Bly var känt redan för över 4000 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2OÖ2 KOPPAR
TVÅ ANVÄNDBARA METALLER
Koppar och BLY är två av de tidigast kända
metallerna. Redan 4000 år f. Kr. bröts kopparmalm på
Cypern och på Sinai i närheten av Röda Havet. På
Cypern kallades kopparn cyprium, varav romarna
härledde namnet cuprum. Kopparns kemiska tecken är
Cu. Omkring 3000 år f. Kr. uppfanns bronsen, en
legering av koppar och tenn, som genom sin större
hårdhet bättre ägnade sig till vapen och redskap än koppar.
Härigenom blev bronsen av sådan betydelse för
kulturutvecklingen, att den givit namn åt ett tidsskede,
bronsåldern. I Sverige började Falu gruva (se d. o.)
bearbetas omkring 1270. Under stormaktstiden gjorde
denna gruva Sverige till en av världens största
kopparproducenter och var därigenom av väsentlig betydelse
för landets ekonomi. Numera produceras ca 75 % av
all koppar i USA, medan Sverige inte fullt kan täcka
sitt eget behov. Detta sker huvudsakligen från det
under de senare decennierna upptäckta Skelleftefältet,
som bearbetas av Bolidens Gruv-AB.
Förädling av kopparmalm
I naturen förekommer koppar vanligen bunden vid
svavel i mineralen kopparkis, kopparglans och brokig
kopparmalm och i blandning med järn-, zink-,
bly-m. fl. mineral. Kopparmalmerna håller därför i bästa
fall 2-4 % Cu, men genom anrikning kan man ofta
erhålla koncentrat (slig) med 20-30 % Cu. För
kopparframställning finns flera olika metoder. Vanligen
rostas och smältes först kopparsligen, varvid erhålles
en svavel- och jämhaltig s. k. skärsten. Denna
överföres därefter i en konverter och genomblåses med
luft under tillsats av kvarts, varvid svavlet förbrännes
och järnet förslaggas. Den så erhållna råkopparn
raffineras i allmänhet genom elektrolys, då ren koppar
fälls ut.
Koppar är en av teknikens viktigaste metaller. Dess
betydelsefullaste användning är till ledningsmaterial,
tack vare dess höga elektriska ledningsförmåga. Av
stort praktiskt värde är även metallens smidbarhet,
goda hållfasthetsegenskaper och
korrosionsbeständig-het samt för vissa ändamål dess stora
värmeledningsförmåga och vackra röda färg. Härav betingas
kopparns mångsidiga användning till rör och behållare
inom industrin samt till kärl och prydnadssaker i
hemmen. Bland de många viktiga kopparlegeringarna
märks främst mässing (koppar och zink), brons
(koppar och tenn), lagermetall (koppar, tenn, bly och
an-timon) samt nysilver (koppar, zink och nickel).
Koppar smälter vid 1 083°. I luft bildas på ytan röd
kopparoxidul, Cu2O, och vid upphettning till hög
temperatur svart kopparoxid, CuO. Vid lång tids inverkan
av fuktig, koldioxidhaltig luft bildas kopparhydroxi-
karbonat, ärg, som ger gamla koppartak deras vackra
gröna patina. Av svavelhaltiga gaser mörkfärgas
koppar snabbt genom sulfidbildning. De flesta utspädda
syror med undantag av salpetersyra samt alkalier
angriper i och för sig inte koppar, men vid närvaro av
luft eller andra oxidationsmedel går metallen långsamt
i lösning. Med hänsyn härtill får man inte koka
livsmedel, innehållande fruktsyror eller ättika, i oförtenta
kopparkärl, enär kopparsalterna är giftiga och
dessutom förstör C-vitaminer. - För framställning av
kopparsalter utgår man lämpligast från
kopparoxid, som lätt löses i syror. Det viktigaste
kopparsaltet är koppar (II) sulfat, CuSO4, 5 H2O, även kallat
kopparvitriol, som bildar vackra blå kristaller. Det
användes bl. a. till galvanisk utfällning av koppar, till
impregnering av trä mot röta och till besprutning av
fruktträd och buskar mot parasiter.
Bly var känt redan för över 4 000 år sedan
Bly omnämnes på flera ställen i Gamla
testamentet, och man vet, att det framställdes i Grekland
redan omkring 2000 år f. Kr. Babylonierna använde
tunna blytavlor att skriva på. I det gamla Rom
användes bly för tillverkning av vattenledningsrör. Man har
vid grävningar funnit sådana, försedda med
inskriptioner, av vilka framgått, att rören tillverkats omkr.
år 70 f. Kr. De var fullt felfria, trots att de legat över
1 800 år i jorden, vilket är ett gott vittnesbörd om
blyets hållbarhet. Romarna kallade bly för plumbum,
och därav härleder sig blyets formel Pb.
Bly förekommer i naturen framför allt i förening
med svavel som blyglans, PbS, ett blågrått,
metall-glänsande, mjukt mineral. Därav framställes bly
genom att blymalmen rostas, varvid svavlet brinner upp,
och blyet erhålles som blyoxid. Denna reduceras
därefter med kol till bly. Ofta förekommer mindre
mängder silverhaltiga malmer tillsammans med blyglansen.
De största blyfyndigheterna finns i Amerikas Förenta
stater och i Canada. Även i Sverige finns blyhaltiga
malmer framför allt i Dalarna, Norrbotten och Närke.
Våra svenska blymalmer är dock mycket fattiga på
bly. Genom s. k. flotation har man dock lyckats anrika
dem (dvs. erhålla blymineralet i koncentrerad form),
så att bearbetningen blivit lönande. Sveriges
blyförbrukning är ca 20 000 ton per år. Framställningen
sker till övervägande del vid Bolidenbolagets
smältverk i Rönnskär.
Bly är till färgen blåvitt. Det överdras dock snart i
luften med en blågrå oxidbeläggning, vilken skyddar
blyet för vidare oxidering. Metallen är så mjuk, att den
kan skäras med kniv. Den är mycket tung (spec. vikt
11,4). Av vanliga metaller är endast kvicksilver och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
