Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriminalpolitik — kampen mot brottsligheten - Tre organ i kampen mot brottsligheten - Kriminalpolitiska målsättningar - Individuell behandling av brottslingar - Reaktionssystemet i modern svensk lagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2080 kriminalpolitik____________________________________________________________________________
Internering eller förvaring är främst en skyddsåtgärd för att
förhindra ytterligare brott. 1953 intogs 7 580 personer i
fång-vårdsanstalter.
erfarenhet i kriminal- och socialvårdsfrågor. I vissa
fall beslutar domstolen vidare om sinnesundersökning
av den tilltalade genom läkare. Vid bestämmandet av
den kriminalpolitiska behandlingen anses det vara till
fördel att i underdomstolarna en nämnd av lekmän
medverkar vid den rättsbildade domarens sida.
3. Organ för kriminalvård m. m.
En central ställning intages av fångvårdsstyrelsen,
som bl. a. har ansvaret för verkställigheten av ådömda
frihetsstraff och annan anstaltsbehandling
(ungdomsfängelse, internering och förvaring). Viktiga uppgifter
har också internerings- och
ungdomsfängelsenämnderna. Den över hela landet verksamma
skyddskon-sulentorganisationen har att öva tillsyn över och bistå
villkorligt dömda och frigivna. Vidare finns ett stort
antal - ofta på frivillig väg rekryterade - övervakare
och tillsynsmän för villkorligt dömda och frigivna.
I vissa fall ersättes kriminalvården av socialvård.
Vården av kriminella ungdomar omhänderhas
sålunda i stor omfattning av barnavårdsnämnd och
vården om kriminella alkoholmissbrukare av
nykterhets-nämnd. Brottslingar, som på grund av psykisk
abnormitet blir straffria (de s. k. fem-femmoma)
omhändertas ofta tvångsvis för vård på sinnessjukhus.
Kriminalpolitiska målsättningar
För frågan om behandling av lagöverträdarna har
sedan gammalt de s. k. straffrättsteoriema spelat en
stor roll. I äldre tider ansågs det självklart att
betrakta straff som den naturliga reaktionen mot
brottet. Straffet uppfattades som en akt av rättvisa och
som ett lidande, vilket borde drabba lagöverträdaren
och om möjligt anpassas efter graden av hans skuld.
I den straffrättsliga doktrinen gick denna åsikt under
benämningen vedergällningsteorien. Numera har denna
äldre klassiska ståndpunkt i väsentlig grad
modifierats. Man bibehåller visserligen fortfarande i
strafflagen för varje slag av brott en straffskala från ett
högsta till ett lägsta straff, och alltjämt anses att
straffet i princip skall avvägas efter det speciella brottets
svårhet. Men den gamla vedergällningsläran har fått
maka åt sig till förmån för andra synpunkter.
Individuell behandling av brottslingar
Enligt modern uppfattning anses det nämligen
viktigare att åstadkomma effektiva medel mot
brottsligheten som sådan än att tillfoga den brottslige
individen ett lidande såsom vedergällning. Man syftar
därför främst till en sådan individuell behandling av
lagöverträdaren, som kan anses bäst ägnad att befordra
hans återanpassning i samhället eller, om detta inte
lyckas, åtminstone hindrar honom från nya brott.
Denna moderna teori om individualpreventionen kan
ibland leda till att lagöverträdaren undslipper straff;
stundom kan den åter leda till att han drabbas av
svårare påföljder än vad ett vanligt straff skulle innebära.
Vad här avses är särskilt å ena sidan den villkorliga
domen i dess olika former och å den andra de s. k.
obestämda straffen, vilka kommer att närmare beröras
i det följande.
Vid sidan av individualpreventionen spelar
emellertid också synpunkten, att straffet skall verka
avskräckande eller teorien om allmänprevention en viktig roll.
Särskilt vid vissa brott leder en sträng tillämpning av
idén om individualbehandling ofta till att påföljden av
ett planerat brott ter sig föga avskräckande. Det är väl
känt att särskilt ungdomar inför tanken på att begå
brott ofta kallt räknar med att vid eventuell upptäckt
inte få svårare påföljd än villkorlig dom. Den svenska
straffrätten står ingalunda främmande för
allmänpreventiva synpunkter. Det är sålunda föreskrivet att
villkorlig dom inte får tillämpas, om det med hänsyn till
den allmänna laglydnaden är påkallat att den
brottslige undergår straff.
Reaktionssystemet i modern svensk lagstiftning
De allmänna straffarterna är böter, fängelse,
straffarbete samt ungdomsfängelse. Som särskilda straff
förekommer avsättning och suspension för ämbets-och
tjänstemän samt disciplinstraff för krigsmän.
Dödsstraff finns endast i krigstid för vissa allmänfarliga
brott. För abnorma förbrytare och farliga
återfallsför-brytare kan i stället för straff ifrågakomma förvaring
resp, internering i säkerhetsanstalt.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
