Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriminalpolitik — kampen mot brottsligheten - Brottslighetens omfattning i Sverige - Tre organ i kampen mot brottsligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIMINALPOLITIK 2079
Domstolarna har att verka i
rättssäkerhetens intresse och
att pröva om den tilltalade är
skyldig eller inte. 1952 var
antalet i första instans fällda
förbrytare 193 088.
1951 till i runt tal 191 000 personer. Härav dömdes
omkring 59 000 för strafflagsbrott och de återstående för
överträdelse av andra lagar (författningar ang. trafik,
olaga handel med rusdrycker m. m.). Av
strafflags-brotten var omkring 38 000 de relativt enkla
typerna fylleri och förargelseväckande beteende. De
återstående 21 000 återspeglade alltså den egentliga
kriminaliteten, så vitt den kom under domstolarnas
bedömande. Vid ett ytligt betraktande kan
kriminaliteten alltså synas relativt ofarlig.
Ser man åter på statistiken över till polisens
kännedom komna brott, framstår situationen som
betydligt allvarligare. Under 1951 anmäldes sålunda hos
polisen omkring 188000 strafflagsbrott (häri inte
inräknat fylleri och förargelseväckande beteende). Av
dem avsåg inte mindre än 132 000 stöld och därmed
besläktade brott. Motsvarande siffror 1952 var 180000
och 129 000. Även om hänsyn tas till att i dessa siffror
ingår många obefogade anmälningar ger siffrorna i
varje fall fog för påståendet, att kriminaliteten i vårt
land är hög och att många brott aldrig blir beivrade.
Tre organ i kampen mot brottsligheten
I kampen mot brottsligheten har samhället till sitt
förfogande väsentligen tre grupper organ:
i. Polis- och åklagarmyndigheterna
I polisens uppgifter ingår både att om möjligt
förhindra att brott begås och att då brott ägt rum
verkställa efterspaning och utredning i och för brottets
beivrande. Det senare kallas förundersökning.
Skyldighet att göra förundersökning åvilar också åklagaren.
Detta innebär inte - som man skulle kunna tro —
någon dualism. På landsbygden och i de mindre
städerna är distriktsåklagaren (landsfiskalen) samtidigt
polischef. I de större städerna är däremot polis- och
åklagarmyndigheterna åtskilda. Att det även i dessa
orter är åklagaren, som har huvudansvaret för
bedrivandet av förundersökningarna, framgår av att
åklagaren alltid skall övertaga ledningen av
förundersökning, så snart någon viss person är misstänkt eller
åklagaren eljest finner anledning därtill.
Åklagarens andra huvuduppgift är att vid domstol
föra talan mot den för brottet misstänkte. I vissa fall,
särskilt när det gäller minderåriga lagöverträdare, kan
han besluta om eftergift av åtal. Vid enklare förseelser
kan han meddela s. k. strafföreläggande, dvs. utmäta
ett bötesstraff, som lagöverträdaren äger godtaga
med påföljd att lagföring vid domstol inte sker.
2. Domstolarna
Domstolen har i brottsmålsprocessen två
huvuduppgifter. Den ena består i att pröva huruvida den
tilltalade är skyldig till det åtalade brottet. Domstolens
uppgift är här naturligen inte kriminalpolitisk utan att
verka i rättssäkerhetens intresse. Om domstolen vid
sin prövning kommer till det resultatet att den
tilltalade är skyldig till det åtalade brottet, skall
domstolen emellertid för det andra bestämma den
kriminalpolitiska behandlingen av lagöverträdaren.
Vid val av behandlingsform spelar, som redan
anmärkts, kännedom om lagöverträdarens personliga och
miljöförhållanden en stor roll. För bedömande av
dessa frågor har domstolen ofta stor nytta av den
personundersökning, som efter domstolens förordnande
brukar verkställas av förundersökare med personlig
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
