Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidman, Sven — författare och förkunnare - Lyrisk vårflod - Romandiktning och aktivism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2164 LIDMAN ____________________________________________________________________________
En frodig berättargåva, som förenar dramatisk kraft med
flödande lyrisk känsla, är en av Sven Lidmans största tillgångar
som författare och talare.
FÖRFATTARE OCH
FÖRKUNNARE
Lidman, Sven (f. 1882). Sven Lidman hör till
den generation av svenska författare, som brukar
kallas tiotalisterna - dvs. den generation, som
debuterade strax efter sekelskiftet och nådde mognad
omkring 1910. Mycket förenar honom med gruppens
övriga medlemmar: en ungdomlig skönhetsdyrkan av
iätt »dekadent» färgning, som efter hand viker för ett
utåtriktat handlingsbehov, ett starkt intresse för det
moderna samhällslivet och en upptagenhet av viljans
problem som vidgas till debatt av de allmännaste
livsåskådningsfrågorna. Men Sven Lidman har haft ett
behov att löpa linan ut, som ger honom en
särställning bland hans jämnåriga och närmar honom till
efterkrigsgenerationen. Han är ytterlighetsmannen
bland tiotalisterna, den som alltid har sökt sig till
extrema lösningar.
Det ligger nära till hands att beskriva Sven Lidmans
utveckling enligt Kierkegaards schema för »stadierna
på livets väg». Först har vi det estetiska stadiet; där
valde han en njutningskult, som stegrades över all
måtta. Sedan har vi det etiska stadiet; där valde han
en plikt- och viljemystik, som närmade sig det
krampaktiga. Slutligen kom det religiösa stadiet; där sökte
han sig till den radikalaste frikyrkorörelsen,
pingstväckelsen. Det märkligaste är emellertid, att han till
slut - i ett brett upplagt memoarverk - har visat
sig kunna sammanfatta hela sin livsväg i ett mäktigt
svep, som med visionär tydlighet fasthåller enheten i
det skenbart föränderliga.
Lyrisk vårflod
På sitt estetiska stadium var Lidman en
fantasibe-gåvad, samtidigt brådmogen och naiv yngling som
berusade sig med kallelseföreställningar och
skönhets-upplevelser, vällustdrömmar och
undergångsstämningar. Under några korta och hektiska år (1904-07)
utgav han fyra diktsamlingar och två volymer
dramatik, som snabbt skänkte honom en måhända
överdriven berömmelse men som något senare blev föremål
för en långt mindre berättigad nedvärdering. Det
värdefulla hos Lidmans ungdomslyrik - från Pasiphae
till Elden och altaret - är nämligen inte det
briljerande överdåd, som fängslade samtiden, utan den
förening av poetisk lidelse och framglimtande klarsyn,
med vilken han i sina bästa stunder förmådde gestalta
och analysera de grundläggande dragen i sin
livssituation. Hans samlingar ger ur denna synpunkt ett
böjningsmönster för hans natur och väsen, och det är
denna förening av psykologisk tydlighet och lyrisk
rörlighet som har gjort att de - i all sin ojämnhet
-på senare tid har tilldragit sig nytt intresse (ett urval
publicerades 1953). Redan i Primav era. (1905) kunde
Lidman ge en sammanfattning som den följande:
Vi ställde vår längtan högre än de vita skyarna gå,
våra drömmar byggde ett guldslott skönare
än all jordens glans över himmelens blå —
våra själar lekte på ängar grönare
än den grönska jordiska fält kunna få.
När skuggorna hopades trängre
och aftonrodnadens glöd blev kol,
vår längtan förde oss längre
än jordiska drömmars mål.
Romandiktning och aktivism
Men Lidman var inte genast mogen för de
överjordiska perspektiven. Först måste han skaffa sig ett
fastare grepp om verkligheten än det som litteraturen
och fantasierna hade kunnat ge honom. I mycket hade
den unge Lidmans attityd varit en överbyggnad av
sociala hämningar, mindrevärdeskänslor och
åtföljande självhävdelsebehov (denna bakgrund har han rett
ut i memoarerna). Släktmyten om forna tiders
lysande Lidmänner upplevdes av den fattiga änkans son
både som ett tryck och som ett krav. Någon osökt
kontinuitet var han inte i stånd att åstadkomma. Men
han fick på en gång upprättelse och förvirrande nya
erfarenheter, då han inom några få år kom att uppleva
officersutbildning, skalderykte och ingifte i
penningaristokratin. I fem romaner, utgivna 1910-1913
-den s. k. Silfverstååhl-cykeln — tolkade han sin
»omvändelse till verkligheten» och en fast pliktmoral samt
tog upp en motivkrets, som sträckte sig från
officers-livet till storfinansens sköna nya värld och dagspoli-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
