Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liturgi — gudstjänstbruk och ceremonier - »Den liturgiska väckelsen» - De liturgiska färgerna - Livingstone, David — Afrikas apostel och utforskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädama för denna liturgiska rörelse för
»högkyrkliga» eller »ritualister». De fäster alla stort avseende
vid yttre former, knäfall, korstecken, den liturgiska
skruden m. m.
Den liturgiska rörelsens intentioner måste dock
anses vara riktiga - om än betydande av Rom
inspirerade överdrifter förekommer - då rörelsen syftar till
en nyupptäckt av den kristna gudstjänstens egenart.
Mot den ofta »subjektiva» predikan ställer rörelsens
målsmän fram den »objektiva» liturgin, där själva det
gudstjänstliga handlandets tidslöshet göres aktuellt
och levande och på så sätt skapar fram ett starkt
uppbyggligt värde av gudstjänsten i dess helhet.
De liturgiska färgerna
I kyrkorna förekommer en rik omväxling av färger
allt efter kyrkoåret. Ehuru det inte finns någon
fastställd kaTion, gäller i stort de av påve Innocentius III
____________________________ LIVINGSTONE 2 I 75
(död 1216) framlagda reglerna för de symboliska
färgernas användning. I svenska kyrkan har så
småningom utbildats en praxis med fem liturgiska färger för
altaret och den liturgiska skruden. Vitt är högtidens
och oskuldens färg. Den användes på de stora
högtidsdagarna, jul, påsk, på Kristusdagar och vid vigningar.
Svart betecknar sorg och död och förekommer endast
på långfredagen och vid begravningar. Rött är andens
och kärlekens och blodets färg: vid pingst och på
mar-tyrdagar såsom annandag jul, ref orma tionsdagen och
Johannes döparens dag. Grönt står som symbol för det
spirande och växande livet. Grönt är också den
neutrala färgen som används, då ingen annan särskild
färg anbefalles på grund av kyrkohögtidens art.
Därför förekommer grönt på söndagarna efter
trettondedagen och trefaldighetssöndagen. Violett slutligen är
botens och ångerns färg och hör hemma vid advent
och fasta.
AFRIKAS APOSTEL OCH UTFORSKARE
Livingstone [livTngstan], David (1813-73),
föddes i en liten skotsk fabriksstad nära Glasgow. Då
hemmet var fattigt, måste han vid 10 års ålder börja
arbeta på en bomullsfabrik i närheten. Samtidigt
studerade han flitigt och vann 1836 tillträde till
universitetet i Glasgow, där han fyra år senare blev medicine
dr. Redan tidigare hade han beslutat gå ut som
missionär, och genom ett sammanträffande med Robert
Moffat, en av Afrikas förnämsta missionärer,
inriktades hans intresse på Sydafrika. På våren 1841 övertog
han ledningen av Moffats station Kuruman, belägen
i Bechuanalandet, 300 km nordväst om Kimberley.
Men snart sökte han nya verksamhetsfält, och sedan
han genom resor i Bechuanalandet undersökt
möjlig
heterna, grundade han först en station i Mabotsa, nu i
Transvaal, dit han 1844 som maka hemförde Moffats
dotter, samt senare i Kolobeng, som var hans hem till
1852. Här tillbragte han sina lyckligaste år, sysselsatt
med missionsverksamhet bland infödingarna, vilkas
förtroende han vann mer än andra vita. Han hade en
utomordentlig förmåga att sätta sig in i deras
förhållanden och bli en ledare och undervisare, till vilken de
såg upp med obegränsad tillgivenhet.
Men han lyckades inte utan kamp, mot vilddjuren,
infödingarnas vidskepelse och mot boerna, som
ödeläde hans hem och ville förhindra hans verksamhet
bland infödingarna. De hade »beslutat att stänga
vägen till det inre, men jag har beslutat att öppna den»,
Stanley berättar om sitt möte
med Livingstone: »Jag kände
mig mest böjd för att rusa fram
och omfamna den ärevördige
mannen, men jag var en hare
inför massan; dessutom visste
jag inte, huru han som
engelsman skulle mottagit en sådan
hälsning. Därför gjorde jag
det som feghet och falsk
stolthet rådde mig till såsom
det bästa — jag gick lugnt
fram till honom, lyfte på
hatten och sade: — Doktor
Livingstone, förmodar jag. — Ja,
svarade han vänligt leende och
lyfte på mössan. Jag tog på
mig hatten, vi tryckte
varandras händer, och jag utbrast: —
Jag tackar Gud att det blivit
mig förunnat att träffa er. Han
svarade: — Jag är glad att vara
här och kunna bjuda er
välkommen.»
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
